Audrey’s perspektiv:

Det hade gått en hela veckor sedan Zayn kysste mig, han hade inte hört av sig så det hade jag inte heller, jag fattade inte att allting kunde gått så fel på bara några sekunder, och att han brydde sig mera om sina fjäskande fans, att han stod där i ett moln av dem medan han såg mig med tårarna rinnande ner för kinderna (liten överdrift men det syntes åtminstone att jag hade gråtit).

”Vill du gå ut och käka idag?” frågade Hanna medan vi satt och renskrev anteckningarna från senaste mötet, jag ryckte på axlarna och vände mig mot henne.

”Jag kan inte, middag med mamma och Peter, plus mina hemska syskon, blä.” suckade jag.

”Åh, kan du inte be Zayn komma med?” frågade Hanna.

”Äh nej, han är förbjuden”, suckade jag.
”Av dig eller din mamma?”

”Mig.”
”Okej, ledsen att jag tog upp honom.”
”Det gör inget.” log jag och fortsatte att knappa på min dator.

Jag ringde på dörren till min mammas lägenhet och snart öppnades den av en ganska lång man med glasögon och mörkt hår.

”Hej, jag heter Peter.” sa han och log under en maffig mustasch.

”Audrey”, pep jag. ”är de andra redan här?”

Peter nickade och släppte in mig, jag tog av mig skorna och satte dem bredvid Dominics och Angelinas.

”Audrey!” utbrast Frances när jag kom in, hon hoppade upp och gav mig en kram, jag kramade henne tillbaka och satte mig sedan bredvid mina systrar som satt ihop tryckta i soffan.

”Hur är han?” viskade jag till Angelina. Hon ryckte på axlarna.

”Lång, läskig.” viskade hon tillbaka. Jag nickade och studerade Peter och mamma som satt tillsammans i andra änden av soffan.
”Så…”, sa Dominic.

”Så…”, sa jag.

”Så…”, sa Frances.

”Så…”, sa Angelina.

Mamma tittade surt på oss och puffade uppfodrande på Peter.

”Så…”, sa han och mamma gav honom en irriterad blick.

Jag och mina systrar är nära vänner, har alltid varit det och vi bråkar knappt, eller när vi var små så var jag och Dominic på varandra hela tiden och hackade men nu är vi alla enade som en stor skara av systrar som älskar och rår om varandra tills dem flyttade delvis säga, men vi är ju tajta fortfarande.

Dominic är tjugo, Angelina är tjugofyra, jag är arton och Frances är nitton, vi alla har delade åsikter om varför mamma och pappa gjorde slut men det pratar vi inte värst mycket om, pappa bor i Texas och varje sommar brukar vi åka tillsammans för att hälsa på honom och hans nya familj.

”Har du träffat någon ny då Audrey?” frågade Dom, och log retsamt.

”Näee.” sa jag sarkastiskt.

”Jodå, du hänger ju ihop med pojkar, din väns bror och hans vänner?” sa mamma.

”Lägg av mamma, det var ju bara för att Hanna bjöd med mig, jag har inte träffat dem mera.”
”Nähä.” sa Dom.

”Säkert.” sa jag surt.

”Men jag såg dig på nyheterna för ett tag sedan, med han Zayn Malik från One Direction.” sa Angie.

”Va?” utbrast jag.

”Japp, jag med.” sa Frances. Alla kollade på mig, det var knäpptyst i rummet.

”Äh…”, började jag.

”Du vet hur enkelt sådana där killar dumpar en, de träffar betydlig läckrare kvinnor än dig varje dag, det ska jag säga och det är väldigt enkelt att bli dumpat om man ser ut som du, inte alls sminkade eller bär mer… hm, lockande kläder, pojkar får ju inget intryck av dig, du ska se att han lämnar dig så passa på att lämna honom först innan han dumpar dig framför folk.” sa mamma och log, som om hon sagt något omtänksamt, jag stirrade på mina händer, att höra sin mamma kalla en ful var inte precis kul, dessutom kändes det faktiskt som om hon hade rätt också.

”Mm”, mumlade jag, egentligen ville jag säga ”damn you bitch” men jag höll inne det, jag höll inne ilskan, sorgen, alla känslorna som skrek på samma gång, istället för att skrika till mamma att hon hade fel gick jag in i badrummet och satte mig på toaletten tårarna försökte komma ut men jag höll dem inne till det kändes som om huvudet skulle sprängas, det var så att jag saknade Zayn, punkt slut.