Innan kapitlet börjar vill jag skriva en sak, att jag vet inte hur mycket jag skrivit om hennes pappa, jag tror inte att jag skrivit något om honom , men hursomhelst så ska jag på skrivar kurs imorgon, önska mig lycka till! <3

På morgonen nästa dag ringde Angelina mig.

”What’s up syrran?” hälsade hon och jag himlade mig.
”Inget, hur så?” svarade jag uttråkat.

”Jo, jag tänkte, eftersom du, jag, Dominic och Frances måste se perfekta ut på mamma och Peters bröllop så anser jag att vi skulle kunna ha likadana kläder, i alla fall i samma färg och då tänkte jag vitt…”,

”Vänta”, avbröt jag. ”ska mamma och Peter gifta sig?”

”Ja! Har hon inte berättat? Peter friade för fyra dagar sedan, hon ringde till mig med än gång, hon sa att hon skulle ringa dem andra på samma sekund och när jag kollade med Dom och Frances så hade hon gjort det, konstigt hon måste ha…”,

Jag lät inte Angie avsluta sin mening, istället lade jag på luren och satte mig i soffan.

Att mamma brydde sig så mycket om mig att hon inte ens kunde ringa och berätta att hon skulle gifta sig, det var ett stort steg för mig att hon ens träffat en ny pojkvän, att gifta sig med honom visste hon var mycket att tampas för med mig så varför kunde hon inte ens bevärdiga mig med att berätta nyheten för mig, gråten trängde på i halsen och tårarna brände envist innanför ögonlocken.

Angie ringde upp mig och jag svarade snabbt.

”Men varför lade du på?” fräste hon irriterat.

”Jag råkade komma åt knappen.” ljög jag.

”Åh, jaha, okej, men vad tycker du om den vita klänning idén?” frågade hon glatt.

”Den är jättebra Angie, men jag tänker inte gå på bröllopet.” svarade jag snabbt.
”Va?” utbrast Angie och jag riktigt såg framför mig hur hakan gick ner till golvet.

”Ja, om mamma inte bryr sig tillräckligt mycket om mig att hon inte kan ringa och berätta för mig om sitt giftermål plus att hon vet hur svårt det var för mig under pappas bortgång så tänker jag inte bevärdiga henne med min gunst, aldrig i livet att jag kommer, det kan du hälsa till henne.” spottade jag fram och att döma av Angies andetag så var hon hemskt upprörd.

”Jaha.” sa hon dumt och jag suckade.
”Hälsa det är du snäll, hej, hej.” sa jag och lade på luren, sedan gjorde jag i ordning en macka och ett glas mjölk, men så fort jag tagit en tugga brast jag ut i gråt, tårarna rann och jag hulkade och snyftade som om någon dött, men det kändes faktiskt som mamma just rivit upp alla dem läkta sår som min pappa bortgång en gång skapat, det var för cirka tio år sedan, jag var åtta, och min pappa hade dött i en våldsam bilkrock, han dog med än gång, men den stora saken var att även jag och Frances var i bilen, vi satt bak, jag spelade på mitt nya Nintendo DS och helt plötsligt så kom krocken, jag tappade andan när jag pressades framåt så kraftfullt, jag vet att allting snurrade och att jag plötsligt var uppochner, bredvid mig såg jag Frances, hon var vaken och grät, men jag minns att jag inte rörde en min, sedan började Frances skrika och jag fick se pappa hänga helt livlös med blodet rinnande från huvudet och fönster rutan var alldeles krossade, framför oss såg jag två andra bilar en låg på sidan och den andra var så bucklig att man skulle kunna tro att en jätte hade knycklat ihop den med all sin kraft som om den vore en bit papper.

I nästa sekund kom folk rusande, ambulansmän hjälpte mig och Frances ut, vi fick åka till sjukhuset och därefter kom våra systrar och vår mamma, vi fick veta att pappa hade dött och tre veckor senare gick vi på hans begravning men jag minns fortfarande allt detta som om det hade hänt igår, händelsen spelades ofta upp i mina drömmar eller tankar som en film, precis efter krocken upplevde jag den om och om igen, tillslut fick både jag och mina systrar gå i terapi, Angie och Dom för att de var så chockade eftersom de nästan mist halva sin familj.

Två dagar senare ringde Zayn till mig, han ville att vi skulle träffas enskilt för att prata, jag bad honom komma till mig och de gjorde han.

När jag öppnade dörren för honom var det första han gjorde att börja babbla.
”Hörru jag är ledsen att jag sårade dig, jag borde inte sagt så, det spelar ingen roll vem som ser att vi är tillsammans, det viktigaste är att vi är det, tillsammans alltså, jag saknar dig Audrey, jag tänker på dig varje sekund och minut av mitt liv, varje timme och varje dag, du är så underbar, stark, vacker, jag skulle göra vad som helst för dig bara du förlåter mig för mitt dumma, dumma beteende, jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig och att jag vill vara med dig mer än något annat, snälla förlåt mig, jag lovar att ta i tu med Aileen om hon är jobbig mot dig, jag ska se till att hon inte gör något emot dig igen för då ska hon få se på annat, snälla Audrey jag älskar verkligen dig.”

”Gör du?” frågade jag förvånat, det hade jag inte väntat mig, men han nickade allvarligt.

”Ja! Jag gör verkligen det! Snälla, snälla, förlåt.”

Jag tittade på honom länge, tårarna brände bakom ögonlocken, herregud vad skulle jag svara på det.