”Så vad hade du tänkt vi skulle göra?” frågade jag när Hanna låste upp sin lägenhetsdörr.

”Tja, jag ville bara visa dig mitt hem”, svarade Hanna och log hemlighetsfullt. Jag himlade mig och log tillbaka, det var någonting mer än att hon ville ”visa mig sin lägenhet”.

Vi gick in och hon beordrade mig att sätta mig i hennes soffa, jag gjorde som hon sa och lade anständigt ena benet över det andra.

Efter fem minuter kom Hanna in, i handen hade hon två glas ena handen och i andra en flaska med vitt vin.

”Flått.” flinade jag och tar emot ett av glasen.
”Jajamänsan.” svarade Hanna och gick tillbaka till köket, när hon kom tillbaka hade hon två glas till med sig.

”Va? Varför fler glas? Får vi gäster?”

”Jag får gäster, du råkar bara vara här”, flinade Hanna, jag rynkade ögonbrynen för att tyda hennes hemlighetsfulla leende.

Precis då ringde det på dörren.

”Oh, de kommer.” utbrast hon, reste sig om öppnade dörren. När jag hörde rösterna i dörren hade jag lust att lösas upp i massvis av molekyler och sväva ut igen det halvöppna fönstret.

”Audrey det här är min bror Orlando och hans vän Johnny, killar det här är min vän Audrey Jensen.”

Jag tittade upp och ser rätt in i ögonen på en av mina största idoler någonsin.

”Hej.” sa Johnny och log, jag log förvirrat tillbaka och irrade sedan med blicken till Orlando som inte kunde sluta flina åt mitt ansiktsuttryck.
”Och vad skrattar du åt?” undrade Hanna och knuffade till sin bror. Han ryckte på axlarna.

”Ditt ansikte.” svarade han och pekade på mig.

”Vadå? Mitt? Ser jag så förfärlig ut?” frågade jag sarkastiskt.
”Nejdå, nejdå, du såg överrumplad ut.”

”Tja, det blev jag, tack för att du berättade för mig att din bror och hans vän skulle komma över, tack, tack Hanna.” sa jag och skakade ut håret över axeln.

”Varsågod.” skrattade Hanna.

”Mer vin någon?” undrade Hanna och höjde den halvt tomma flaskan i luften.

”Jag!” ropade jag och höjde mitt helt tomma glas bredvid Hannas hand med flaskan i högsta hugg.

”Okej…”, sa hon och hällde upp vinet i mitt glas.

”Brudar, eller hur John”, fnös Orlando, jag och Hanna gav honom en nonchalant blick.

”Ursäkta? Sexist?” undrade Hanna.

”Eller hur.” instämde jag.

”Nej, bara kille.”

Vi skrattade, kanske var vi alla lite berusade för skämten vi skrattade ihjäl oss ut hade jag i vanliga fall knappt lett åt, inte ens på jobbet.

”Sjunger du?” frågade Orlando mig när Hanna gick iväg för att hämta lite ”till tugg” som hon uttryckte det.

”Nej.”

Jag skakade generat på huvudet och petade på mitt glas.

”Jaså? Jag kopplar dig av någon anledning till musik.” svarade han.

”Gör du?” undrade jag. Han nickade och strök sig över hakan.

”Mm… du har liksom det utseendet”,

Jag log flirtigt mot honom, och lät håret falla framför ansiktet. Hanna avbröt oss.

”Till tugg?! Någon?!” ropade hon och satte ner en bricka med bröd, ost och oliver. Ingen rörde sig ur fläcken utan tittade förskräckta på saken som stank någon förfärligt.

”Hanna vad i hel…” började jag.

”…vete har du tagit med dig?!” avbröt Orlando. Hanna ryckte sarkastiskt på axlarna och sniffade på osten.

”Mögel.” sa hon som förklaring.

”Ja, vi märkte det.” sa jag.
”Om ni inte vill ha dess då mera till mig, oliver och bröd äter ni väl?”

Alla nickade lydigt och började äta, alla utom mig delvis säga.

”Gillar du inte?” frågade Johnny. Jag skakade blygt på huvudet.
”Neej, jag är inte sugen”, sa jag och rös, oliver fick mig att tänka på min barndom… mina dåvarande vänner… nej, tänk inte på det.

”Nähä, vad gillar du att äta då?” frågade han. Jag fuktade läpparna, vafan skulle jag svara på det?