En morgon lyste solen starkt utanför fönstret och jag kände för att inte ta bilen, eftersom det var så fint väder ville jag hellre ta tunnelbanan så jag fick gå en bit i det fina vädret.

Jag klädde på mig, borsta håret och sminkade mig lite lätt, sedan åt jag en lätt frukost och skyndade iväg till jobbet.

Det var varmt ute och jag njöt verkligen av solen, den fyllde upp varenda centimeter av min kropp och fick mig att känna mig lycklig, en massa egoboost tankar for igenom mitt huvudet och leende på mina läppar bredde ut sig mer för varje steg.

Jag krockade nästan i Michelle Green från min kemiklass, hon såg förvånat på mig.

”Vart ska du?” undrade hon. Det slog mig att när skolan började igen efter sommarlovet – som faktiskt tog slut om tre veckor – skulle det bli svårt med mitt arbete, men jag behövde pengarna, det skulle bli övertid, verkligen.

”Jag ska till mitt jobb”, svarade jag och log lite.

”Ditt jobb? Har du fått jobb?” undrade Michelle förvirrat. Jag nickade.

”Japp, bra va?” sa jag och lade huvudet på sned. Hon ryckte på axlarna och log.

”Antar det, men jag måste rusa nu, vi ses i skolan om inte tidigare!” sa Michelle och kramade om mig snabbt, sedan började hon gå mot motsatt riktning jag skulle till.

”Ja, hejdå!” ropade jag efter henne. Sedan skrattade jag till och skakade på huvudet innan jag gick ner till tunnelbanan.

När jag kom fram till ”London’s Jouranl” stod Mrs. Lawrence på trappan in till den jättelika byggnaden där tidningen höll till.

”Hej Mrs. Lawrence, är allting som det ska här?” frågade jag glatt. Hon höjde ett ögonbryn och skakade sedan på huvudet.

”Ja, Vi har fått ännu en anställd med samma ställning som du, så nu är ni två sekreterare, hon heter Hanna Bloom och ni kommer få jobba ihop.” svarade Mrs. Lawrence. Jag bara tittade på henne, en till sekreterare? Men räckte det inte bara med en? Eller hade dem alltid haft två? Jag fattade ingenting.

”Okej… men varför?” undrade jag.

”Vi behövde helt enkelt en till, men det är okej eller hur?” frågade Mrs. Lawrence, hon väntade inte på mitt svar utan bara ledde mig in, och där väntade min nya kollega Hanna.

Hanna var en av dem sötaste tjejer jag någonsin sett, hennes hår var mörkt och hon såg ut att komma från Asien någonstans.

”Hej! Jag heter Hanna Bloom och är väldigt glad att träffas, ähm, träffa dig.” sa hon och sträckte fram handen.

”Åh, hej! Jag heter Audrey Jensen, trevligt att träffa dig också”, log jag. Hanna verkade riktigt trevlig vilket glada mig, kanske skulle det bli roligare trotsallt att ha en kollega.

Vi fick en stund att bekanta oss över lite fika så vi slog oss ner vid ett bord och började prata lite smått.

”Så, du är inte släkt med Orlando Bloom?” frågade jag. Det var menat som ett skämt och för att markera det skrattade jag lite åt mina egna ord. Men till min förvåning nickade Hanna ivrigt.

”Jo! Han är min bror! Gillar du honom?” utbrast Hanna glatt.

”Wow, är du? Ja det gör jag!” sa jag och kände hur mina ben började skaka, om jag gillade Orlando Bloom? Han och Johnny Depp hade varit mina kändis crushar jag vet inte hur länge! Jag älskade Pirates Of The Carribean med hela mitt hjärta.

”Vad kul, hon kommer för att hälsa på mig snart! Egentligen är jag inte från London men jag flyttade hit av någon konstig anledning”, berättade Hanna. Jag stirrade på henne, om jag vore Orlandos syster hade jag inte flyttat mer än hundra meter ifrån honom.

”Så, står ni varandra nära?” frågade jag. Hanna nickade.

”Absolut, vi är jättenära, han har verkligen alltid funnits för mig! Och sedan känner jag hans gamla kollega Johnny Depp lite, gillar du honom?”

”Ja! Jag är kär i Pirates Of The Carribean!”

Vi satt och pratade långt över fikatiden, tillslut kom Mrs. Lawrence och meddelande oss att det var dags för möte nu. Vi båda flög ur våra stolar och tog våra anteckningsblock.

”Ni ska ren skriva allting senare, det vet ni väl?” påminde Mrs. Lawrence oss.

”Jodå”, sa jag. Hanna såg väldigt frågande ut så jag viskade till henne att vi fått varsin jobbdator att skriva rent mötesprotokollen på och sköta andra digitala uppdrag.

”Aha.” log Hanna och liksom lyste upp med sitt leende, jag kunde inte låta bli att le jag med. Kanske hade jag hittat en äkta vän igen, och dessutom var hon syster med en av världshistoriens snyggaste män, det kunde bara leda till gott, hoppas jag.

So, so, what do you think? Kommentera gärna! <3

”Mamma?” sa jag och stängde dörren bakom mig. Mammas slamrande i köket hördes tydligt, så jag sparkade av mig skorna och skyndade ut till mamma. Hon stod i köket och hackade grönsaker samtidigt som vattenkranen var påvriden på högsta styrka.

”Mamma! Gissa vad?” ropade jag och satte ner lådan med de senaste mötena. Mamma vände sig om och vred av kranen.
”Vad är det där för låda med gammalt skräp? Har du börjat samla igen?” frågade mamma likgiltigt. Jag skakade på huvudet, och log stort.

”Jag har fått ett jobb på ’London’s Journal’! Fattar du? Nu kan jag hjälpa till med hyran!” log jag. Mamma tog upp en anteckningsbok ur lådan och bläddrade i den.

”Jaså, vad jobbar du som då?” undrade hon och vände sig mot diskbänken igen.
”Sekreterare för alla möten”, svarade jag stolt.

”Hur mycket får du betalt?” frågade mamma bitskt.

”Jag… jag glömde fråga”, erkände jag. Mamma suckade högt och ljudligt.

”Att du aldrig kan göra någonting rätt Audrey!” fräste hon. Jag tog lådan i min famn igen och gick in på mitt rum, att mamma aldrig kunde berömma mig för någonting?!

Ilsket började jag läsa igenom anteckningarna för mötena, snart var jag helt försjunken, då ropade mamma att det var mat så jag skyndade mig ut till henne.

När vi satt vid bordet och åt undertystnad kunde jag inte hålla mig längre.

”Är du inte stolt över mig? För jag fixade ju ett jobb som du ville, jag behöver ju inte flytta nu?” frågade jag.

Mamma tittade upp och gav till ett glädjelöst skratt.

”Stolt? Men lilla gumman klart jag inte är, varför skulle jag vara det? Jobb är enkelt att hitta i London herregud, dessutom vill jag fortfarande att du flyttar.” svarade mamma.

”Va?” utbrast jag. Mamma nickade och log utan glädje, det enda jag såg var likgiltighet och skadeglädje. ”men, men varför? Jag kan ju betala hyran nu!” fortsatte jag.

”Gumman… jag vill att du flyttar för att jag inte vill ha kvar dig i min lägenhet mera, dessutom har jag redan fixat en lägenhet åt dig på andra sidan staden, bra va?”

Jag stirrade på henne, jag hade just fixat ett jobb för hennes skull så kastade hon ut mig ändå. Dålig stil.

”När flyttar jag då?” muttrade jag.

”Imorgon, klockan åtta.” svarade mamma och gav mig en lapp med adress till min nya lägenhet, även en vägbeskrivning med tunnelbanan.

”Men jag har jobbet imorgon…” protesterade jag.

”Du får väl komma försent, jag ska hjälpa dig packa dina saker, vi kan använda de gamla flyttlådorna som vi hade när vi flyttade hit.” föreslog mamma glatt och reste sig från bordet. Jag suckade högt och tog min tallrik, jag skrapade resterna i soptunnan och lade tallriken i diskmaskinen.

Sedan packade jag och mamma resten av kvällen, det blev fyra lådor för mamma hade bussigt nog fixat en redan möblerad lägenhet, wow tack.

Nästa morgon vaknade jag sex på morgonen, snabbt tog jag mina grejer och konkade ner dem till min bil, sedan låste jag lägenheten där mamma fortfarande sov och så åkte jag iväg till min nya lägenhet.

Den var viseliggen fin men jag kände mig inte hemma där, när jag packat upp lite grann och så blev klockan halv åtta, snabbt skyndade jag iväg till jobbet, jag hade ju faktiskt gått upp så tidigt för att inte komma försent till jobbet.

När jag kom fram stod Mrs. Lawrence och väntade på mig, hennes leende var brett när jag hälsade på henne.

”Mitt i prick, exakt i tid, prick klockan åtta, du är duktig du miss Jensen”, sa Mrs. Lawrence nöjt.

”Tack, jag flyttade idag så, jag har varit vaken sedan klockan sex.” berättade jag.

”Nämen, vad bra, vi har inga möten idag men jag vill att du fyller i några rapporter, efter det kan du få gå hem eftersom det inte finns mera att göra, jag ska ge dig ett schema med dina arbetstider, du kommer inte jobba varje dag förstår du…”
Mrs. Lawrence började gå medan hon pratade och jag följde efter, det kändes skönt att få gå hem efter bara två timmar på jobbet, jag var dödligt trött och så fort jag hade kommit hem föll jag i sömn på min nya soffa framför Top Model.

”Hej, mitt namn är Audrey Jensen.” sa jag till damen bakom disken. Hon bläddrade i några papper och tog ut cigaretten ur munnen.

”Hm, kom med mig”, sa hon frånvarande och vinkade nonchalant med pekfingret åt mig.

Jag gjorde som hon sa och rodnade av alla blickar jag fick när vi passerade alla arbetande män och kvinnor som antagligen jobbade på tidningen där jag själv hade sökte jobb. Det hela började en månad tidigare då min mamma hotade att kasta ut mig om jag inte fick ett jobb inom två månader.

Jag var sjutton och redan myndig men jag bodde gärna hemma ett tag till, åtminstone tills jag var arton men min mamma ville att jag skulle flytta, och eftersom jag inte hade något jobb så jag inte kunde hjälpa till med hyran tvingade mamma mig att söka ett. Och det hade jag gjort, till ”London’s Journal”.

”Mrs. Lawrence är här inne, om du vill ha jobbet, imponera på henne, okej?” sa miss Collins (enligt hennes namn skylt).

”Tack för tipset”, sa jag stelt och försökte le, miss Collins sa inte ett ord utan bara gick tillbaka till sin plats bakom besöksdisken.

Jag knackade försiktigt på Mrs. Lawrence dörr och harklade mig samtidigt för att inte ha alldeles torr röst när jag skulle prata med Mrs. Lawrence.

”Kom in!” ropade en röst inifrån rummet, jag gjorde som den sa och öppnade dörren, sedan slank jag in i rummet och stängde snabbt dörren bakom mig. Sedan tittade jag upp.

Mrs. Lawrence var den största kvinnan jag någonsin sett, hennes hår var uppsatt i en slarvig knut och hon hade på sig en vit, tajt klänning som fick henne att se ännu större ut en vad hon egentligen var.

”Hej där miss… Jensen var det väl?” sa Mrs. Lawrence med ett stelt leende.

”Öh… ja, ja det är jag det.” sa jag och drog nervöst bak håret. Mrs. Lawrence granskade mig snabbt från topp till tå, sedan sprack hon upp i ett brett leende.

”Men välkommen! Slå dig ner!” utbrast hon och gjorde en gest mot trästolen som stod framför hennes skrivbord.

Jag satte mig ner och förvånade mig över hur obekväm en trästol kunde vara. Mrs. Lawrence log igen och skrev något på ett papper, tittade upp mot mig och bredde ut leendet ännu lite mera.

”Ja…” började jag men Mrs. Lawrence avbröt mig brutalt.

”Så har du några erfarenheter?” frågade hon barskt och fingrade på skrivbordets träyta.

”Öhum, ja.” sa jag och drog fram ett papper ur min väska med uppgifter vad jag sysslat med under mina två första år i high school och lite om vad jag gjort i grundskolan också.

”Hm, sekreterare i två år till skolrådet, journalist i tre år till skoltidningen…”, Hon räknade upp resten av listans punkter innan hon lade ner den och log lite mot mig, det slog mig att kvinnan log extremt mycket.

”Jo jag…”,

”Har du någon rekommendation?” frågade Mrs. Lawrence. Och avbryter, for genom mitt huvud när jag tog fram rekommendationsbrevet från min rektor i grundskolan där jag var journalist till skoltidningen och sekreterare.  

”Hm, det ser bra ut”, mumlade Mrs. Lawrence och jag knöt näven i knät av lycka över hennes kommentar.

”Så… får jag något jobb?” undrade jag efter en stunds tystnad. Mrs. Lawrence såg på mig och tog sedan upp sin penna, hon började skriva något på ett papper som hon sedan gav till mig.

”Om du skriver på här får du börja som sekreterare till våra möten här på tidningen”, sa Mrs. Lawrence och gav mig en penna. Jag trodde knappt det var sant när jag långsamt skrev ner mitt namn i spalten.

”Då så, jag antar att vi ses imorgon då, klockan åtta.” sa Mrs. Lawrence. Jag nickade glatt.

”Ja! Tack så himla mycket Mrs. Lawrence! Jag är dig evigt tacksam!” sa jag och log det största jag kunde. Mrs. Lawrence log lite hon med, sedan gav hon mig en låda med anteckningar från deras gamla möten.

”Sådär ja, iväg med er nu miss Jensen.” sa Mrs. Lawrence och öppnade dörren åt mig.

”Tack igen Mrs. Lawrence!” tackade jag henne och gick sedan stolt igenom korridoren med lådan hårt i famnen.

Jag hade fått ett jobb, ett riktigt jobb, som sekreterare på ”London’s Journal”, nu måste mamma för en gångs skull bli stolt över mig, eftersom det var det här hon bad mig om.

Att jag skulle få ett jobb, och det hade jag, jag hade fått ett helt eget jobb.

Mitt första inlägg.