Just Love PART EIGHTEEN - Bitches In The House
Tre dagar senare satt jag och Hanna och rensade skräpposten på tidningens mail, ännu ett urtråkigt uppdrag som Mrs. Lawrence hade tvingat på oss men vi god tog det ändå, rakt av.
Jag klickade in på ett mail, klickade på ”radera”, gjorde om det.
”Jag skulle hellre hjälpa Mrs. Lawrence med ryggvaxningen än det här”, suckade Hanna, jag rös vid tanken och skakade på mig för att få bilden ur huvudet.
”Inte jag, mailen ser inte ut som en mans apa på ryggen…”, flinade jag. Hanna rös till henne med.
”Du har helt rätt kompis.” sa hon och vänster klickade på sin dator. Vi satt tysta i några minuter till.
”I vilken skola gick du i som liten?” undrade Hanna efter en stund.
”Seatown School, och sedan i Seatown High.” Svarade jag, inget ”du då?” eftersom jag inte orkade prata just nu, jag var ganska trött faktiskt och jag hade mycket att tänka på just nu, som att om Zayn verkligen passade mig eller om han inte var min typ och skulle krossa mig.
”Var tysta nu! Jag tänker inte yttra ett ord förrän ni har knipit igen!” vrålade vår lärare Mrs. James, alla tittade på henne men några fortsatte att mumla tyst innan det blev helt knäpptyst i rummet.
”Ni går faktiskt i nian, visa det tack.” muttrade vår andra lärare Mrs. Anderson.
”Okej, ni ska få reda på lite praktisk fakta nu”, sa vår tredje lärare Mr. Penders och slog ihop två plast mappar emot varandra, det mycket irriterande ljudet av plast mot plast uppstod och eleverna vred sig plågat i stolarna för att undkomma ljudets plåga.
”Men när ska han sluta med det där och inse att vi lyssnar mindre under tortyr.” viskade Ivy i mitt öra, jag nickade och himlade med ögonen.
”Han kommer aldrig sluta bara att inse.” viskade jag tillbaka och hon nickade instämmande.
”Vi ska kasta om klasserna”, började Mrs. James, hon avbröts av stönande och jämmer.
”Men vi är nöjda med klasserna!” vrålade Kain.
”Ja!” ropade Sasha. Lärarna lyssnade inte ett dugg.
”Så nu ska vi ropa upp klasserna, första klassen: Jamie, Nina, Kain, Penny, Frida, Ivy, Thina, James, Lucas, Daniel, Simon, Gordon, Annabelle, Tristan, Mikaela, Jessica och Nora!”
Jag och Ivy stirrade på varandra, vi hade alltid kommit i samma klass, alltid varit med varandra och varit bästisar, de som sitter bredvid varandra och fnissar, vem ska vi göra det med om vi är i två olika klasser? Är lärarna dumma i huvudet eller?
”Men Mrs. James! Jag då! Du glömde mig!” utbrast jag.
”Nej då Audrey, du är i andra klassen.” förklarade Mrs. James.
”Men… det går inte! jag måste vara med Ivy!” klagade jag.
”Tyvärr, ni får helt enkelt nöja er, det är i alla fall bara i en termin.” sa Mr. Penders. Jag sjönk förtvivlad ner på stolen, hur kunde dem bara splittra oss sådär? Har de inga känslor?
Jag väcktes ur min flashback genom att Hanna kastade ett ihop knycklat pappersark.
”Hallå?! Du försvann!” utbrast hon.
”Oj förlåt jag hade bara en tillbaka blick.” svarade jag.
”Flashback?” undrade hon.
”Ja.” mumlade jag och drog fram min telefon. Att jag inte tänkt på Ivy sedan dess, vi sluta vara med varandra efter den dagen då vi hamnade i olika klasser, inte villigt men Nina och Ivy var helt plötsligt bästisar och där satt jag med Michelle och Tanya, det var inte precis kul.
Jag letade fram Ivys nummer och tryckte på det.
Tre signaler senare svarade hon.
”Hej!” utbrast hon.
”Hej, det är Audrey.” svarade jag.
”Jag såg det, vad har du på hjärtat?” undrade hon.
”Det var ganska länge sedan vi sågs, jag bara undrade om du vill ses idag efter jobbet?”
”Hm, jobbar du?”
”Ja..? Jag slutade skolan och så på grund av det och att jag inte klarar av den där skolan längre.”
”Just det, de sa det, visst när?”
”Halv sex?”
”Sure, vi ses då.”
”Okej.”
”Hejdå.”
”Hejdå.”
Jag lade på och stoppade lyckligt ner telefonen igen.
”Vad var det där om?” undrade Hanna.
”Ingenting, bara en gammal kompis.” förklarade jag.
”Jaha okej.” muttrade Hanna och vände sig mot sin dator igen.
Just Love PART SEVENTEEN - You're Just A Boy
”Gör du?” upprepade jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Han nickade.
”Ja, jag… jag är kär i dig Audrey, jag vill aldrig förlora dig, du är viktig, vacker och smart, du är helt underbar, helt perfekt, det finns inga fel hos dig, du har ett hjärta av guld och är vacker som solen själv, du är som en bit av himlen som har fallit ner och blivit till den mest perfekta människan i hela världen, den vackraste, snällast, ärligaste, modigaste, smartaste och viktigaste människan på jorden.”
Jag stirrade på Zayn med tårarna rinnande ner för kinderna, jag hade nog aldrig blivit så rörd, så glad, så lycklig, så… kär, för i just den sekund kände jag exakt samma sak för honom.
”Zayn”, viskade jag. ”jag, jag är nog kär i dig också.”
Han flinade och brede ut armarna, jag föll in i dem och kramade hon så hårt jag kunde, jag drog in hans doft och tog åt mig av känslan att vara helt trygg, att ingenting kunde hända mig just nu, att jag var säker med honom, han var min skyddsängel, människan som stod mig närmaste i hela världen.
Två dagar senare satt jag och Zayn på Starbucks och åt varsin stor chokladbakelse under mycket skratt och skoj, vi hade faktiskt väldigt kul tillsammans också.
”Vet du, Louis sa faktiskt till mig igår att han är ledsen för sitt beteende mot dig och han ber om en andra chans, förlåter du honom?” sa Zayn plötsligt, han log mot mig och det stack i hjärtat av glädje.
”Om det är viktigt för dig så”, svarade jag och log tillbaka.
”Det är det, tack Audrey.” sa han och tog försiktigt min hand, jag log upp mot honom och våra blickar mötes, han var så vacker, på ett sätt som ingen annan var, han var speciell.
”Bra, så… jag tänkte att du skulle lära känna killarna mera eftersom att jag spenderar mycket tid med dem, jag menar vi är ju ett band och eftersom du är min flickvän så tycker jag att du i alla fall borde vara bekant med dem, om du förstår.”
Jag log, men sedan kom jag på en sak han hade sagt.
”Flickvän?” flinade jag. ”är jag din flickvän nu?”
”Ja? Eller?” han tittade förvirrat på mig och jag skrattade.
”Kändes bara konstigt att höra det, klart vi är ihop.” sa jag och kramade hans hand. Han log.
”Så, killar, ni alla kommer ihåg Audrey eller hur? Audrey? Harry? Audrey? Liam? Audrey? Niall? Audrey? Louis?”
Killarna nickade ivrigt och log mot mig, det pirrade lite i magen på tanken av att de just nu bedömde mig som Zayns flickvän och inte bara vän som förra gången jag träffade dem.
”Hej”, pep jag och försökte le avslappnat mot dem vilken i princip var omöjligt med tanke på deras forskande miner, speciellt Louis, men han såg faktiskt vänligare ut en dem föregående träffarna vi hade haft, nu såg han avslappnad ut och hade ett glatt och skämtsamt uttryck i ögonen.
”Hej, trevligt att träffas Audrey, jag är Louis Tomlinson”, sa han efter en stund och stäckte fram sin hand, log och jag tog den väldigt försiktigt.
”Nöjet är helt på min sida.” försökte jag och gav honom ett prövande leende.
”Vilken tur”, pustade han och flinade mot mig, men inte överlägset utan som ett försök till att skämta.
Jag tog i hand med Harry, Niall och Liam också, de log så mycket att jag trodde de skulle spricka av lycka, antagligen var de lite stolta också, att få träffa flickan som Zayn hade fallit så pladask för.
”Vill ni käka något eller? McDonalds? Burger King? Pizza Hut? Vad som helst?” frågade Louis. Killarna såg menande på varandra.
”McDonalds”, sa de sedan i mun på varandra.
”Men vi beställer hem.” påpekade Harry.
”Ja.” instämde Niall.
”Bra, jag gör det.” sa Liam.
”Och jag följer med.” sköt Louis in.
”Bra, då går vi”, suckade Liam och de stack iväg så fort de kunde.
Jag gick med Zayn in till Harrys rum (för vi var i Louis och Harrys lägenhet) och han visade upp en massor av saker som relaterade till honom som Harry hade i sitt rum, sedan satte vi oss på Harrys säng och han bad mig att berätta något om mig själv.
”Vad vill du höra?” frågade jag förbryllat.
”Hm, din familj? Hur är den? Vilka innehåller den?” föreslog han.
”Öh… jag har tre systrar, Frances, Dominic och Angelina, sedan är det min mamma och hennes nya, Peter”, berättade jag förstrött och undvek att nämna något om ”pappa”.
”Peter? Ähm, är han inte din riktiga pappa?” frågade Zayn. Jag skakade på huvudet och demonstrerade att jag inte ville prata mer om det men Zayn såg misstänksamt på mig.
”MATEN ÄR HÄR!!” vrålade Niall från köket, vi reste oss och jag drog ett djupt andetag innan jag gick.
Just Love PART SIXTEEN - I'm Tired Of Care About You
Innan kapitlet börjar vill jag skriva en sak, att jag vet inte hur mycket jag skrivit om hennes pappa, jag tror inte att jag skrivit något om honom , men hursomhelst så ska jag på skrivar kurs imorgon, önska mig lycka till! <3
På morgonen nästa dag ringde Angelina mig.
”What’s up syrran?” hälsade hon och jag himlade mig.
”Inget, hur så?” svarade jag uttråkat.
”Jo, jag tänkte, eftersom du, jag, Dominic och Frances måste se perfekta ut på mamma och Peters bröllop så anser jag att vi skulle kunna ha likadana kläder, i alla fall i samma färg och då tänkte jag vitt…”,
”Vänta”, avbröt jag. ”ska mamma och Peter gifta sig?”
”Ja! Har hon inte berättat? Peter friade för fyra dagar sedan, hon ringde till mig med än gång, hon sa att hon skulle ringa dem andra på samma sekund och när jag kollade med Dom och Frances så hade hon gjort det, konstigt hon måste ha…”,
Jag lät inte Angie avsluta sin mening, istället lade jag på luren och satte mig i soffan.
Att mamma brydde sig så mycket om mig att hon inte ens kunde ringa och berätta att hon skulle gifta sig, det var ett stort steg för mig att hon ens träffat en ny pojkvän, att gifta sig med honom visste hon var mycket att tampas för med mig så varför kunde hon inte ens bevärdiga mig med att berätta nyheten för mig, gråten trängde på i halsen och tårarna brände envist innanför ögonlocken.
Angie ringde upp mig och jag svarade snabbt.
”Men varför lade du på?” fräste hon irriterat.
”Jag råkade komma åt knappen.” ljög jag.
”Åh, jaha, okej, men vad tycker du om den vita klänning idén?” frågade hon glatt.
”Den är jättebra Angie, men jag tänker inte gå på bröllopet.” svarade jag snabbt.
”Va?” utbrast Angie och jag riktigt såg framför mig hur hakan gick ner till golvet.
”Ja, om mamma inte bryr sig tillräckligt mycket om mig att hon inte kan ringa och berätta för mig om sitt giftermål plus att hon vet hur svårt det var för mig under pappas bortgång så tänker jag inte bevärdiga henne med min gunst, aldrig i livet att jag kommer, det kan du hälsa till henne.” spottade jag fram och att döma av Angies andetag så var hon hemskt upprörd.
”Jaha.” sa hon dumt och jag suckade.
”Hälsa det är du snäll, hej, hej.” sa jag och lade på luren, sedan gjorde jag i ordning en macka och ett glas mjölk, men så fort jag tagit en tugga brast jag ut i gråt, tårarna rann och jag hulkade och snyftade som om någon dött, men det kändes faktiskt som mamma just rivit upp alla dem läkta sår som min pappa bortgång en gång skapat, det var för cirka tio år sedan, jag var åtta, och min pappa hade dött i en våldsam bilkrock, han dog med än gång, men den stora saken var att även jag och Frances var i bilen, vi satt bak, jag spelade på mitt nya Nintendo DS och helt plötsligt så kom krocken, jag tappade andan när jag pressades framåt så kraftfullt, jag vet att allting snurrade och att jag plötsligt var uppochner, bredvid mig såg jag Frances, hon var vaken och grät, men jag minns att jag inte rörde en min, sedan började Frances skrika och jag fick se pappa hänga helt livlös med blodet rinnande från huvudet och fönster rutan var alldeles krossade, framför oss såg jag två andra bilar en låg på sidan och den andra var så bucklig att man skulle kunna tro att en jätte hade knycklat ihop den med all sin kraft som om den vore en bit papper.
I nästa sekund kom folk rusande, ambulansmän hjälpte mig och Frances ut, vi fick åka till sjukhuset och därefter kom våra systrar och vår mamma, vi fick veta att pappa hade dött och tre veckor senare gick vi på hans begravning men jag minns fortfarande allt detta som om det hade hänt igår, händelsen spelades ofta upp i mina drömmar eller tankar som en film, precis efter krocken upplevde jag den om och om igen, tillslut fick både jag och mina systrar gå i terapi, Angie och Dom för att de var så chockade eftersom de nästan mist halva sin familj.
Två dagar senare ringde Zayn till mig, han ville att vi skulle träffas enskilt för att prata, jag bad honom komma till mig och de gjorde han.
När jag öppnade dörren för honom var det första han gjorde att börja babbla.
”Hörru jag är ledsen att jag sårade dig, jag borde inte sagt så, det spelar ingen roll vem som ser att vi är tillsammans, det viktigaste är att vi är det, tillsammans alltså, jag saknar dig Audrey, jag tänker på dig varje sekund och minut av mitt liv, varje timme och varje dag, du är så underbar, stark, vacker, jag skulle göra vad som helst för dig bara du förlåter mig för mitt dumma, dumma beteende, jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig och att jag vill vara med dig mer än något annat, snälla förlåt mig, jag lovar att ta i tu med Aileen om hon är jobbig mot dig, jag ska se till att hon inte gör något emot dig igen för då ska hon få se på annat, snälla Audrey jag älskar verkligen dig.”
”Gör du?” frågade jag förvånat, det hade jag inte väntat mig, men han nickade allvarligt.
”Ja! Jag gör verkligen det! Snälla, snälla, förlåt.”
Jag tittade på honom länge, tårarna brände bakom ögonlocken, herregud vad skulle jag svara på det.
Just Love PART FIFTEEN - Starbucks Do Hurt
”Tja Zayn”, sa jag och slog mig ner mittemot honom, han satt djupt koncentrerad på sin telefon, jag lutade mig över hans axel och såg att han spelade ”Tempel Run”, ett tidsfördriv som jag själv råkade älska, speciellt hade gjort det under min skolgång eftersom lektionerna ibland var ändlösa.
”Tja.” svarade han, han bet sig i läppen och det ryckte lite i ögonlocken, så koncentrerad var han.
Jag reste mig för att beställa och när jag kom tillbaka hade han tagit undan mobilen och ägnande nu all uppmärksamhet till sin bakelse.
”Hur mår du?” frågade jag och lutade mig framför att pussa honom på kinden men han drog sig undan, jag tittade förvånat och lite sårat på honom.
”Inte inför publik tack, jag vill inte att vårt förhållande förstörs av massa fans som slår ner dig.”
”Zayn vårt förhållande är ju redan känt.” fräste jag.
”Sedan, okej?” sa han och jag satte mig ner, sade ingenting utan tog upp min mobil och gick in på FaceBook, jag började chatta med Hanna istället, berättade snabbt vad som hade hänt och vad hon tyckte jag skulle göra, hennes smarta svar var: ”Flippa inte på honom”, sedan behövde hon gå. Jag lade ner mobilen igen och tittade på Zayn. Han höjde armarna mot mig men jag drog mig bort.
”Jag är ledsen…”,
”Lägg av Zayn, du har redan förödmjukat mig.” fräste jag och slängde det jag köpt i en soptunna och skyndade därifrån, att han kunde? Skammen och tårarna brände bakom ögonlocket då jag krockade in i en blond supersnygg ung tjej som verkade bekant på något sätt.
”Oj, nämen det är ju du”, sa hon och tittade på mig med en riktigt likgiltig blick.
”Va? Känner vi varandra?” utbrast jag förvånat.
”Skulle inte tro det.” fräste hon.
”Va?” sa jag förvirrat. Hon tryckte in pekfingret i min bröstkorg, så hårt hon kunde tydligen.
”Du håller dig borta från Zayn, okej? Annars blir det jävligt synd om dig din bitch, hörde du det?” fräste hon, knuffade till mig och skyndade sig sedan därifrån. Jag stirrade efter henne och gnuggade mig sårat där hon nästan spräckt bröstkorgen på mig.
Nästa dag ringde Zayn mig, jag svarade trött på hans samtal.
”Hallå?” sa jag sömnigt.
”Hej! Jag är ledsen för igår…”,
”Nej Zayn, det du borde vara ledsen för är att din gamla flickvän kom och nästan spräckte bröstkorgen på mig igår kväll och hotade mig, Zayn varför gjorde hon så?”
”Vem då? Aileen?”
”Ja.” suckade jag.
”Ingen aning, hur ska jag kunna veta det?” fräste han, ilskan for som en pil igenom mig av irritationen i hans röst och jag lade på luren utan att tänka.
”Där har du idiot.” fräste jag och lade sedan ner mobilen i min väska och stack till jobbet.
När jag kom dit berättade jag för Hanna om Aileen och hennes hotelse igår kväll, Hanna praktiskt letade upp Aileens nummer för att hota henne tillbaka men jag lyckades stoppa henne i sista sekunden, för att få henne på andra tankar påminde jag henne om Johnny.
”Så, ska du berätta för din bror eller inte?” undrade jag, hon såg ner i sitt knä och skakade på huvudet, som om hon inte visste vad hon skulle göra.
”Kanske, han kommer att bli arg.”
”Varför du det? Det är ju ditt liv!” utbrast jag.
”Men jag är hans lillasyster och han har väl någon sorts beskyddande instinkt som gör så att han måste skydda mig från alla som ut gör ett hot.” suckade Hanna och tog upp sin mobil.
”Bara säg det till honom, vad är det värsta som skulle kunna hända?”
”Du vill inte veta, en gång när jag hade en pojkvän frågade brorsan ut honom tills han stack, jag menar allvar, Orlando hade ett helt block med frågor, jag såg inte killen igen, han gjorde slut via sms, sa att ’det inte funkade så länge min bror kom i vägen för vår relation’.”
Hanna himlade med ögonen och jag fnittrade till.
”Wow, den enda i min familj som skulle göra så är nog Frances, hon bryr sig nog mest om mig, de andra gillar mig inte alls lika mycket eftersom jag är… helt enkelt inte som dem, jag är som pappa.”
”Hur var din pappa då?”
Jag suckade och samlade ihop mitt hår och lade det över andra axeln innan jag reste mig.
”Annorlunda.” svarade jag kort.
”Hur du annorlunda?” envisades Hanna.
”Bara inte som dem, jag vill inte prata om det just nu okej?” sa jag och lämnade rummet omedelbart.
Just Love PART FOURTEEN - Real Friends
Audreys perspektiv:
Jag vaknade av väckarklockans gälla ringande, jag flög upp och insåg att jag var… sen.
Snabbt studsade jag upp ur sängen och kastade mig in i duschen med stressens all heta.
Jag damp ner på min stol precis i tid, Hanna tittade leende på mig och tog upp en papperslapp.
”Vad är det där?” muttrade jag och satte på min dator, ännu ett protokoll att renskriva.
”En lapp”, kuttrade Hanna.
”Och? Vad rör den mig?” fräste jag.
”På den står det ett namn”, fortsatte hon. Jag ryckte menande på axlarna. ”en som har sökt dig tidigare, en kille.”
Jag frös till is, sedan blev jag alldeles varm och sedan kall igen.
”Vem?” frågade jag misstänksamt.
”Läs själv, han lämnade ett meddelande också.” fnittrade hon. Jag tog suckande emot lappen och läste tyst för mig själv.
”Hej Audrey, ring tillbaka till mig när du för höra det här, eller ja läsa haha, saknar dig – Z.”
Jag log och till min förskräckelse, rodnande jag också.
”Gulligt va.” flinade Hanna. Jag nickade och vek ihop lappen, lade den i min väska och koncentrerade mig helt på mitt arbete, men leendet lämnade inte mina läppar på hela dagen.
När vi hade lunch sms:ade jag till Zayn.
Hej Zayn! Du ringde? Vad ville du vännen? – A
Se hur du mådde och om du ville ses idag? – Z
Varför inte? när? – A
När slutar du? – Z
18.00 prick, vad sägs om 18.30 på Starbucks? – A
Låter bra – Z
Jag lade ner mobilen igen petade i min sallad, Hanna tryckte ner sin gaffel i min sallad och tryckte sedan salladen i min mun.
”Sådär, nu får du fibrer, eller proteiner eller vad fan det är i sallad.” flinade hon. Jag suckade, skakade på huvudet och skrattade åt hennes okunskap.
”Vad lärde du dig i skolan egentligen?” retades jag.
”Sluta.” muttrade hon buttert och stoppade en oliv i munnen.
”Okej… hur är en atom uppbyggd? Vad är ett grundämne? Vad är en kemisk förening?”
Hon fnös.
”Jag vet allt det där”,
Hon reste sig, tog min och sin tallrik, slängde dem och drog sedan med mig till vårt rum.
”Vad är det?” frågade jag förbryllat, hon såg generad ut och lite rädd verkade hon med.
”Jo… jag vill bara berätta en sak, du är min bästa vän, jag hoppas du vet det?” viskade hon.
”Ja, och du är min, något mer?” flinade jag.
”Seriöst, kan jag berätta en hemlighet för dig? Du går inte och läcker den till alla?” undrade hon.
”Självklart inte.” svarade jag allvarligt, lade handen på hjärtat och försökte se så allvarlig och pålitlig ut jag kunde, vilket var enkelt eftersom jag aldrig skulle berätta en annans hemlighet för någon annan, jag är inte en sådan person, jag behandlar andra som jag vill bli behandlad själv.
”Okej… ehm, jag har, alltså, jag har kysst någon.” stammade hon.
”Och? Det är inte förbjudet vännen”, sa jag och klappade henne på axeln.
”Nej, nej, du förstår inte, han är, inte, alltså, det är typ liksom Johnny…”,
Jag tittade förvånat på henne, sedan fuktade jag läpparna och drog ett djupt andetag.
”Han är fyrtionio…”,
”Jag vet, jag vet! Men… han bara, åh, Orlando kommer döda mig.”
Hennes ögon fylldes plötsligt med tårar.
”Men Han.” sa jag och bredde ut armarna, hon kramade mig tacksamt och jag kramade henne tillbaka och kändes hennes tårar mot min axel.
”Jag vill bara inte förstöra vårt band, det har varit så bra hittills och de kommer inte vara bra vänner om jag berättar för Orlando vad som hände, han kommer skylla allt på Johnny.” mumlade hon i min axel och jag klappade henne på ryggen.
”Jag vet bara inte vad jag ska göra”, snyftade hon.
Vi lutade oss bakåt och hon drog med handen under ögonen, suckade och log mot mig, jag log tillbaka. Hon var så hjälplös, och snäll, hon förtjänande någon som hjälpte henne, ja, det gjorde hon.
