”Gör du?” upprepade jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Han nickade.

”Ja, jag… jag är kär i dig Audrey, jag vill aldrig förlora dig, du är viktig, vacker och smart, du är helt underbar, helt perfekt, det finns inga fel hos dig, du har ett hjärta av guld och är vacker som solen själv, du är som en bit av himlen som har fallit ner och blivit till den mest perfekta människan i hela världen, den vackraste, snällast, ärligaste, modigaste, smartaste och viktigaste människan på jorden.”

Jag stirrade på Zayn med tårarna rinnande ner för kinderna, jag hade nog aldrig blivit så rörd, så glad, så lycklig, så… kär, för i just den sekund kände jag exakt samma sak för honom.
”Zayn”, viskade jag. ”jag, jag är nog kär i dig också.”

Han flinade och brede ut armarna, jag föll in i dem och kramade hon så hårt jag kunde, jag drog in hans doft och tog åt mig av känslan att vara helt trygg, att ingenting kunde hända mig just nu, att jag var säker med honom, han var min skyddsängel, människan som stod mig närmaste i hela världen.

Två dagar senare satt jag och Zayn på Starbucks och åt varsin stor chokladbakelse under mycket skratt och skoj, vi hade faktiskt väldigt kul tillsammans också.

”Vet du, Louis sa faktiskt till mig igår att han är ledsen för sitt beteende mot dig och han ber om en andra chans, förlåter du honom?” sa Zayn plötsligt, han log mot mig och det stack i hjärtat av glädje.

”Om det är viktigt för dig så”, svarade jag och log tillbaka.
”Det är det, tack Audrey.” sa han och tog försiktigt min hand, jag log upp mot honom och våra blickar mötes, han var så vacker, på ett sätt som ingen annan var, han var speciell.

”Bra, så… jag tänkte att du skulle lära känna killarna mera eftersom att jag spenderar mycket tid med dem, jag menar vi är ju ett band och eftersom du är min flickvän så tycker jag att du i alla fall borde vara bekant med dem, om du förstår.”

Jag log, men sedan kom jag på en sak han hade sagt.

”Flickvän?” flinade jag. ”är jag din flickvän nu?”
”Ja? Eller?” han tittade förvirrat på mig och jag skrattade.
”Kändes bara konstigt att höra det, klart vi är ihop.” sa jag och kramade hans hand. Han log.

”Så, killar, ni alla kommer ihåg Audrey eller hur? Audrey? Harry? Audrey? Liam? Audrey? Niall? Audrey? Louis?”

Killarna nickade ivrigt och log mot mig, det pirrade lite i magen på tanken av att de just nu bedömde mig som Zayns flickvän och inte bara vän som förra gången jag träffade dem.
”Hej”, pep jag och försökte le avslappnat mot dem vilken i princip var omöjligt med tanke på deras forskande miner, speciellt Louis, men han såg faktiskt vänligare ut en dem föregående träffarna vi hade haft, nu såg han avslappnad ut och hade ett glatt och skämtsamt uttryck i ögonen.

”Hej, trevligt att träffas Audrey, jag är Louis Tomlinson”, sa han efter en stund och stäckte fram sin hand, log och jag tog den väldigt försiktigt.
”Nöjet är helt på min sida.” försökte jag och gav honom ett prövande leende.

”Vilken tur”, pustade han och flinade mot mig, men inte överlägset utan som ett försök till att skämta.

Jag tog i hand med Harry, Niall och Liam också, de log så mycket att jag trodde de skulle spricka av lycka, antagligen var de lite stolta också, att få träffa flickan som Zayn hade fallit så pladask för.

”Vill ni käka något eller? McDonalds? Burger King? Pizza Hut? Vad som helst?” frågade Louis. Killarna såg menande på varandra.
”McDonalds”, sa de sedan i mun på varandra.

”Men vi beställer hem.” påpekade Harry.

”Ja.” instämde Niall.

”Bra, jag gör det.” sa Liam.

”Och jag följer med.” sköt Louis in.

”Bra, då går vi”, suckade Liam och de stack iväg så fort de kunde.

Jag gick med Zayn in till Harrys rum (för vi var i Louis och Harrys lägenhet) och han visade upp en massor av saker som relaterade till honom som Harry hade i sitt rum, sedan satte vi oss på Harrys säng och han bad mig att berätta något om mig själv.

”Vad vill du höra?” frågade jag förbryllat.

”Hm, din familj? Hur är den? Vilka innehåller den?” föreslog han.

”Öh… jag har tre systrar, Frances, Dominic och Angelina, sedan är det min mamma och hennes nya, Peter”, berättade jag förstrött och undvek att nämna något om ”pappa”.

”Peter? Ähm, är han inte din riktiga pappa?” frågade Zayn. Jag skakade på huvudet och demonstrerade att jag inte ville prata mer om det men Zayn såg misstänksamt på mig.

”MATEN ÄR HÄR!!” vrålade Niall från köket, vi reste oss och jag drog ett djupt andetag innan jag gick.