”Nå?”

Jag öppnade munnen, stängde den igen och log.

”Typ, annan mat.” sa jag och gav ifrån mig ett falskt leende.

”Som vadå?” frågade Orlando. Herregud var detta verkligen så intressant att alla behövde titta på mig?

”Tja, jag älskar pizza”, ljög jag.

”Jaså?”

”Ja! Problem?”

”Nej, jag bara vet att du ljuger.”
”Det gör jag visst inte!”

”Säkert.”

”Men lägg av ni behöver faktiskt inte veta allting okej, jag kanske är… vegetarian.” muttrade jag.

”Fy vad du ljuger, du åt ju hamburgare med mig igår!” utbrast Hanna.

”Okej, okej! Jag hatar mat, nöjda nu?”

Alla stirrade på mig.

”Menar du att du har ätstörningar?” frågade Orlando allvarligt.

”Nej då! Jag äter, men jag avskyr det okej, jag har aldrig gillat det, inte ens sådant här.”

Jag gjorde en gest mot brickan.
”Allvarligt?”

Jag nickade.

”Allvarligt.”

De stirrade på mig som om jag hade erkänt att jag kom från Pluto.

”Eh… okej, jag hoppas det går över ungadam, det kan bli farligt.” sa Johnny.

”Sällan, jag mår bra.”

Det var inte helt sant, men ändå.

”Varför avskyr du mat då?” undrade Hanna.

”Gud måste du veta allt.”
”Nej, men jag vill veta”,

”Ha-ha, okej, jag… äh, jag hade två vänner förut… och de typ ja, mat kopplar mig till massa minnen som får mig att, typ, må jättedåligt och jag typ vill kräkas.” försökte jag.

”Räck upp handen om någon förstod det där”, sa Hanna. Ingen rörde sig och jag flinade.

”Resten får ni höra en annan gång, jag måste tyvärr meddela herrskapet att jag måste gå.”

Jag reste mig och log mot de tre som fortfarande satt.

”Okej, vi ses imorgon.” sa Hanna, reste sig och gav mig en kram. Jag kramade henne tillbaka och började gå mot dörren när Johnny reste sig.

”Öh… jag menade det jag sa förut.”

Jag vände mig inte om men nickade, som tecken på att jag hört, sedan skyndade jag ut därifrån.

Det var mörkt ute och jag började känna ett visst obehag av att gå själv på trottoaren med gatlyktorna som enda sällskap.

Jag skyndade på stegen samtidigt som jag såg mig om och gick rakt in i någon.
”Förlåt, förlåt.” sa jag och tittade upp. Det var Zayn. Shit.

”Öhm, hej.” sa han och log.

”Hej! Kul att ses igen”, ljög jag och kände rodnaden komma.

”Hur mår du?” frågade han.

”Bra, bara bra.” svarade jag.
”Helt säkert?”

Jag nickade.

”Så bra, jag hoppades att få träffa dig igen, så har den där människan stött på dig igen?”

”Hur menar du då? som att han har flirtat med mig eller träffat mig?” frågade jag.

”Öh, båda.” svarade han.

”Nej och nej”, log jag.

”Vilken tur.”
”Ja.”

”Vill du ha sällskap?”

”Vilket håll ska du?”
”Beror på, vilket ska du?”

Jag pekade mot hållet han kommit ifrån. Han skrattade och krokade min arm. ”Lustigt, jag med.”