Tre dagar senare satt jag och Hanna och rensade skräpposten på tidningens mail, ännu ett urtråkigt uppdrag som Mrs. Lawrence hade tvingat på oss men vi god tog det ändå, rakt av.

Jag klickade in på ett mail, klickade på ”radera”, gjorde om det.

”Jag skulle hellre hjälpa Mrs. Lawrence med ryggvaxningen än det här”, suckade Hanna, jag rös vid tanken och skakade på mig för att få bilden ur huvudet.

”Inte jag, mailen ser inte ut som en mans apa på ryggen…”, flinade jag. Hanna rös till henne med.

”Du har helt rätt kompis.” sa hon och vänster klickade på sin dator. Vi satt tysta i några minuter till.

”I vilken skola gick du i som liten?” undrade Hanna efter en stund.

”Seatown School, och sedan i Seatown High.” Svarade jag, inget ”du då?” eftersom jag inte orkade prata just nu, jag var ganska trött faktiskt och jag hade mycket att tänka på just nu, som att om Zayn verkligen passade mig eller om han inte var min typ och skulle krossa mig.

”Var tysta nu! Jag tänker inte yttra ett ord förrän ni har knipit igen!” vrålade vår lärare Mrs. James, alla tittade på henne men några fortsatte att mumla tyst innan det blev helt knäpptyst i rummet.

”Ni går faktiskt i nian, visa det tack.” muttrade vår andra lärare Mrs. Anderson.

”Okej, ni ska få reda på lite praktisk fakta nu”, sa vår tredje lärare Mr. Penders och slog ihop två plast mappar emot varandra, det mycket irriterande ljudet av plast mot plast uppstod och eleverna vred sig plågat i stolarna för att undkomma ljudets plåga.

”Men när ska han sluta med det där och inse att vi lyssnar mindre under tortyr.” viskade Ivy i mitt öra, jag nickade och himlade med ögonen.

”Han kommer aldrig sluta bara att inse.” viskade jag tillbaka och hon nickade instämmande.

”Vi ska kasta om klasserna”, började Mrs. James, hon avbröts av stönande och jämmer.

”Men vi är nöjda med klasserna!” vrålade Kain.
”Ja!” ropade Sasha. Lärarna lyssnade inte ett dugg.

”Så nu ska vi ropa upp klasserna, första klassen: Jamie, Nina, Kain, Penny, Frida, Ivy, Thina, James, Lucas, Daniel, Simon, Gordon, Annabelle, Tristan, Mikaela, Jessica och Nora!”

Jag och Ivy stirrade på varandra, vi hade alltid kommit i samma klass, alltid varit med varandra och varit bästisar, de som sitter bredvid varandra och fnissar, vem ska vi göra det med om vi är i två olika klasser? Är lärarna dumma i huvudet eller?

”Men Mrs. James! Jag då! Du glömde mig!” utbrast jag.

”Nej då Audrey, du är i andra klassen.” förklarade Mrs. James.
”Men… det går inte! jag måste vara med Ivy!” klagade jag.
”Tyvärr, ni får helt enkelt nöja er, det är i alla fall bara i en termin.” sa Mr. Penders. Jag sjönk förtvivlad ner på stolen, hur kunde dem bara splittra oss sådär? Har de inga känslor?

Jag väcktes ur min flashback genom att Hanna kastade ett ihop knycklat pappersark.
”Hallå?! Du försvann!” utbrast hon.
”Oj förlåt jag hade bara en tillbaka blick.” svarade jag.

”Flashback?” undrade hon.
”Ja.” mumlade jag och drog fram min telefon. Att jag inte tänkt på Ivy sedan dess, vi sluta vara med varandra efter den dagen då vi hamnade i olika klasser, inte villigt men Nina och Ivy var helt plötsligt bästisar och där satt jag med Michelle och Tanya, det var inte precis kul.

Jag letade fram Ivys nummer och tryckte på det.

Tre signaler senare svarade hon.
”Hej!” utbrast hon.
”Hej, det är Audrey.” svarade jag.

”Jag såg det, vad har du på hjärtat?” undrade hon.

”Det var ganska länge sedan vi sågs, jag bara undrade om du vill ses idag efter jobbet?”

”Hm, jobbar du?”

”Ja..? Jag slutade skolan och så på grund av det och att jag inte klarar av den där skolan längre.”

”Just det, de sa det, visst när?”
”Halv sex?”
”Sure, vi ses då.”
”Okej.”
”Hejdå.”
”Hejdå.”

Jag lade på och stoppade lyckligt ner telefonen igen.

”Vad var det där om?” undrade Hanna.
”Ingenting, bara en gammal kompis.” förklarade jag.

”Jaha okej.” muttrade Hanna och vände sig mot sin dator igen.

”Gör du?” upprepade jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Han nickade.

”Ja, jag… jag är kär i dig Audrey, jag vill aldrig förlora dig, du är viktig, vacker och smart, du är helt underbar, helt perfekt, det finns inga fel hos dig, du har ett hjärta av guld och är vacker som solen själv, du är som en bit av himlen som har fallit ner och blivit till den mest perfekta människan i hela världen, den vackraste, snällast, ärligaste, modigaste, smartaste och viktigaste människan på jorden.”

Jag stirrade på Zayn med tårarna rinnande ner för kinderna, jag hade nog aldrig blivit så rörd, så glad, så lycklig, så… kär, för i just den sekund kände jag exakt samma sak för honom.
”Zayn”, viskade jag. ”jag, jag är nog kär i dig också.”

Han flinade och brede ut armarna, jag föll in i dem och kramade hon så hårt jag kunde, jag drog in hans doft och tog åt mig av känslan att vara helt trygg, att ingenting kunde hända mig just nu, att jag var säker med honom, han var min skyddsängel, människan som stod mig närmaste i hela världen.

Två dagar senare satt jag och Zayn på Starbucks och åt varsin stor chokladbakelse under mycket skratt och skoj, vi hade faktiskt väldigt kul tillsammans också.

”Vet du, Louis sa faktiskt till mig igår att han är ledsen för sitt beteende mot dig och han ber om en andra chans, förlåter du honom?” sa Zayn plötsligt, han log mot mig och det stack i hjärtat av glädje.

”Om det är viktigt för dig så”, svarade jag och log tillbaka.
”Det är det, tack Audrey.” sa han och tog försiktigt min hand, jag log upp mot honom och våra blickar mötes, han var så vacker, på ett sätt som ingen annan var, han var speciell.

”Bra, så… jag tänkte att du skulle lära känna killarna mera eftersom att jag spenderar mycket tid med dem, jag menar vi är ju ett band och eftersom du är min flickvän så tycker jag att du i alla fall borde vara bekant med dem, om du förstår.”

Jag log, men sedan kom jag på en sak han hade sagt.

”Flickvän?” flinade jag. ”är jag din flickvän nu?”
”Ja? Eller?” han tittade förvirrat på mig och jag skrattade.
”Kändes bara konstigt att höra det, klart vi är ihop.” sa jag och kramade hans hand. Han log.

”Så, killar, ni alla kommer ihåg Audrey eller hur? Audrey? Harry? Audrey? Liam? Audrey? Niall? Audrey? Louis?”

Killarna nickade ivrigt och log mot mig, det pirrade lite i magen på tanken av att de just nu bedömde mig som Zayns flickvän och inte bara vän som förra gången jag träffade dem.
”Hej”, pep jag och försökte le avslappnat mot dem vilken i princip var omöjligt med tanke på deras forskande miner, speciellt Louis, men han såg faktiskt vänligare ut en dem föregående träffarna vi hade haft, nu såg han avslappnad ut och hade ett glatt och skämtsamt uttryck i ögonen.

”Hej, trevligt att träffas Audrey, jag är Louis Tomlinson”, sa han efter en stund och stäckte fram sin hand, log och jag tog den väldigt försiktigt.
”Nöjet är helt på min sida.” försökte jag och gav honom ett prövande leende.

”Vilken tur”, pustade han och flinade mot mig, men inte överlägset utan som ett försök till att skämta.

Jag tog i hand med Harry, Niall och Liam också, de log så mycket att jag trodde de skulle spricka av lycka, antagligen var de lite stolta också, att få träffa flickan som Zayn hade fallit så pladask för.

”Vill ni käka något eller? McDonalds? Burger King? Pizza Hut? Vad som helst?” frågade Louis. Killarna såg menande på varandra.
”McDonalds”, sa de sedan i mun på varandra.

”Men vi beställer hem.” påpekade Harry.

”Ja.” instämde Niall.

”Bra, jag gör det.” sa Liam.

”Och jag följer med.” sköt Louis in.

”Bra, då går vi”, suckade Liam och de stack iväg så fort de kunde.

Jag gick med Zayn in till Harrys rum (för vi var i Louis och Harrys lägenhet) och han visade upp en massor av saker som relaterade till honom som Harry hade i sitt rum, sedan satte vi oss på Harrys säng och han bad mig att berätta något om mig själv.

”Vad vill du höra?” frågade jag förbryllat.

”Hm, din familj? Hur är den? Vilka innehåller den?” föreslog han.

”Öh… jag har tre systrar, Frances, Dominic och Angelina, sedan är det min mamma och hennes nya, Peter”, berättade jag förstrött och undvek att nämna något om ”pappa”.

”Peter? Ähm, är han inte din riktiga pappa?” frågade Zayn. Jag skakade på huvudet och demonstrerade att jag inte ville prata mer om det men Zayn såg misstänksamt på mig.

”MATEN ÄR HÄR!!” vrålade Niall från köket, vi reste oss och jag drog ett djupt andetag innan jag gick.

”Tja Zayn”, sa jag och slog mig ner mittemot honom, han satt djupt koncentrerad på sin telefon, jag lutade mig över hans axel och såg att han spelade ”Tempel Run”, ett tidsfördriv som jag själv råkade älska, speciellt hade gjort det under min skolgång eftersom lektionerna ibland var ändlösa.

”Tja.” svarade han, han bet sig i läppen och det ryckte lite i ögonlocken, så koncentrerad var han.

Jag reste mig för att beställa och när jag kom tillbaka hade han tagit undan mobilen och ägnande nu all uppmärksamhet till sin bakelse.

”Hur mår du?” frågade jag och lutade mig framför att pussa honom på kinden men han drog sig undan, jag tittade förvånat och lite sårat på honom.
”Inte inför publik tack, jag vill inte att vårt förhållande förstörs av massa fans som slår ner dig.”

”Zayn vårt förhållande är ju redan känt.” fräste jag.

”Sedan, okej?” sa han och jag satte mig ner, sade ingenting utan tog upp min mobil och gick in på FaceBook, jag började chatta med Hanna istället, berättade snabbt vad som hade hänt och vad hon tyckte jag skulle göra, hennes smarta svar var: ”Flippa inte på honom”, sedan behövde hon gå. Jag lade ner mobilen igen och tittade på Zayn. Han höjde armarna mot mig men jag drog mig bort.
”Jag är ledsen…”,

”Lägg av Zayn, du har redan förödmjukat mig.” fräste jag och slängde det jag köpt i en soptunna och skyndade därifrån, att han kunde? Skammen och tårarna brände bakom ögonlocket då jag krockade in i en blond supersnygg ung tjej som verkade bekant på något sätt.

”Oj, nämen det är ju du”, sa hon och tittade på mig med en riktigt likgiltig blick.

”Va? Känner vi varandra?” utbrast jag förvånat.

”Skulle inte tro det.” fräste hon.
”Va?” sa jag förvirrat. Hon tryckte in pekfingret i min bröstkorg, så hårt hon kunde tydligen.

”Du håller dig borta från Zayn, okej? Annars blir det jävligt synd om dig din bitch, hörde du det?” fräste hon, knuffade till mig och skyndade sig sedan därifrån. Jag stirrade efter henne och gnuggade mig sårat där hon nästan spräckt bröstkorgen på mig.

Nästa dag ringde Zayn mig, jag svarade trött på hans samtal.

”Hallå?” sa jag sömnigt.

”Hej! Jag är ledsen för igår…”,

”Nej Zayn, det du borde vara ledsen för är att din gamla flickvän kom och nästan spräckte bröstkorgen på mig igår kväll och hotade mig, Zayn varför gjorde hon så?”

”Vem då? Aileen?”
”Ja.” suckade jag.

”Ingen aning, hur ska jag kunna veta det?” fräste han, ilskan for som en pil igenom mig av irritationen i hans röst och jag lade på luren utan att tänka.

”Där har du idiot.” fräste jag och lade sedan ner mobilen i min väska och stack till jobbet.

När jag kom dit berättade jag för Hanna om Aileen och hennes hotelse igår kväll, Hanna praktiskt letade upp Aileens nummer för att hota henne tillbaka men jag lyckades stoppa henne i sista sekunden, för att få henne på andra tankar påminde jag henne om Johnny.

”Så, ska du berätta för din bror eller inte?” undrade jag, hon såg ner i sitt knä och skakade på huvudet, som om hon inte visste vad hon skulle göra.

”Kanske, han kommer att bli arg.”
”Varför du det? Det är ju ditt liv!” utbrast jag.
”Men jag är hans lillasyster och han har väl någon sorts beskyddande instinkt som gör så att han måste skydda mig från alla som ut gör ett hot.” suckade Hanna och tog upp sin mobil.

”Bara säg det till honom, vad är det värsta som skulle kunna hända?”

”Du vill inte veta, en gång när jag hade en pojkvän frågade brorsan ut honom tills han stack, jag menar allvar, Orlando hade ett helt block med frågor, jag såg inte killen igen, han gjorde slut via sms, sa att ’det inte funkade så länge min bror kom i vägen för vår relation’.”

Hanna himlade med ögonen och jag fnittrade till.

”Wow, den enda i min familj som skulle göra så är nog Frances, hon bryr sig nog mest om mig, de andra gillar mig inte alls lika mycket eftersom jag är… helt enkelt inte som dem, jag är som pappa.”

”Hur var din pappa då?”

Jag suckade och samlade ihop mitt hår och lade det över andra axeln innan jag reste mig.
”Annorlunda.” svarade jag kort.

”Hur du annorlunda?” envisades Hanna.
”Bara inte som dem, jag vill inte prata om det just nu okej?” sa jag och lämnade rummet omedelbart.  

Audreys perspektiv:

Jag vaknade av väckarklockans gälla ringande, jag flög upp och insåg att jag var… sen.

Snabbt studsade jag upp ur sängen och kastade mig in i duschen med stressens all heta.

Jag damp ner på min stol precis i tid, Hanna tittade leende på mig och tog upp en papperslapp.

”Vad är det där?” muttrade jag och satte på min dator, ännu ett protokoll att renskriva.

”En lapp”, kuttrade Hanna.

”Och? Vad rör den mig?” fräste jag.

”På den står det ett namn”, fortsatte hon. Jag ryckte menande på axlarna. ”en som har sökt dig tidigare, en kille.”

Jag frös till is, sedan blev jag alldeles varm och sedan kall igen.

”Vem?” frågade jag misstänksamt.

”Läs själv, han lämnade ett meddelande också.” fnittrade hon. Jag tog suckande emot lappen och läste tyst för mig själv.

”Hej Audrey, ring tillbaka till mig när du för höra det här, eller ja läsa haha, saknar dig – Z.”

Jag log och till min förskräckelse, rodnande jag också.

”Gulligt va.” flinade Hanna. Jag nickade och vek ihop lappen, lade den i min väska och koncentrerade mig helt på mitt arbete, men leendet lämnade inte mina läppar på hela dagen.

När vi hade lunch sms:ade jag till Zayn.

Hej Zayn! Du ringde? Vad ville du vännen? – A

Se hur du mådde och om du ville ses idag? – Z

Varför inte? när? – A

När slutar du? – Z

18.00 prick, vad sägs om 18.30 på Starbucks? – A

Låter bra – Z

Jag lade ner mobilen igen petade i min sallad, Hanna tryckte ner sin gaffel i min sallad och tryckte sedan salladen i min mun.
”Sådär, nu får du fibrer, eller proteiner eller vad fan det är i sallad.” flinade hon. Jag suckade, skakade på huvudet och skrattade åt hennes okunskap.

”Vad lärde du dig i skolan egentligen?” retades jag.

”Sluta.” muttrade hon buttert och stoppade en oliv i munnen.

”Okej… hur är en atom uppbyggd? Vad är ett grundämne? Vad är en kemisk förening?”

Hon fnös.

”Jag vet allt det där”,

Hon reste sig, tog min och sin tallrik, slängde dem och drog sedan med mig till vårt rum.

”Vad är det?” frågade jag förbryllat, hon såg generad ut och lite rädd verkade hon med.

”Jo… jag vill bara berätta en sak, du är min bästa vän, jag hoppas du vet det?” viskade hon.
”Ja, och du är min, något mer?” flinade jag.
”Seriöst, kan jag berätta en hemlighet för dig? Du går inte och läcker den till alla?” undrade hon.

”Självklart inte.” svarade jag allvarligt, lade handen på hjärtat och försökte se så allvarlig och pålitlig ut jag kunde, vilket var enkelt eftersom jag aldrig skulle berätta en annans hemlighet för någon annan, jag är inte en sådan person, jag behandlar andra som jag vill bli behandlad själv.

”Okej… ehm, jag har, alltså, jag har kysst någon.” stammade hon.

”Och? Det är inte förbjudet vännen”, sa jag och klappade henne på axeln.

”Nej, nej, du förstår inte, han är, inte, alltså, det är typ liksom Johnny…”,

Jag tittade förvånat på henne, sedan fuktade jag läpparna och drog ett djupt andetag.
”Han är fyrtionio…”,

”Jag vet, jag vet! Men… han bara, åh, Orlando kommer döda mig.”

Hennes ögon fylldes plötsligt med tårar.

”Men Han.” sa jag och bredde ut armarna, hon kramade mig tacksamt och jag kramade henne tillbaka och kändes hennes tårar mot min axel.

”Jag vill bara inte förstöra vårt band, det har varit så bra hittills och de kommer inte vara bra vänner om jag berättar för Orlando vad som hände, han kommer skylla allt på Johnny.” mumlade hon i min axel och jag klappade henne på ryggen.
”Jag vet bara inte vad jag ska göra”, snyftade hon.

Vi lutade oss bakåt och hon drog med handen under ögonen, suckade och log mot mig, jag log tillbaka. Hon var så hjälplös, och snäll, hon förtjänande någon som hjälpte henne, ja, det gjorde hon.

Jag klev in i det tysta biblioteket, en bibliotekarie pratade lågt med en kund men annars sa ingen ett ljud, alla bara läste i böcker eller letade efter dem.

Jag gick fram till hyllan med självbiografier, jag sökte länge tills jag hittade vad jag sökte, bara ett exemplar men det var nog för att så många ville låna den här boken.

Den hette ”Dare To Dream” och var One Directions självbiografi.

Jag satte mig ner och bläddrade fram till Zayns del, jag läste den noggrant två gånger och såg på bilderna fler, hans mörka ögon glittrade mot mig på bilderna, texten som stod var så… fin, jag log vid tanken på att hur han var i boken var så han var på riktigt fast mycket bättre och finare.

Tillslut ställde jag tillbaka boken och gick till en dator istället, jag gick in på google och sökte på ”Zayn Malik flickvän”.

Annonser om mig och han kom upp, hur kunde jag ha missat det här? men när jag skrollat igenom det mesta hittade jag en gammal artikel om Zayn och en tjej som hette Aileen Miller, en söt flicka med blont, lockigt hår och ett sprudlande leende, hon höll om Zayn på bilden, under den stod en lång artikel om ”Zileen”, när jag läst den tryckte jag på en länk som hette ”Varför det tog slut”.

En bild på Zayn som såg ut att vara nära gråten, hans mun var halvt öppen som om han skrek något och framför honom stod Aileen med ena handen för pannan och andra på höften, under bilden stod det med stora bokstäver: ”VARFÖR DET TOG SLUT” och under det stod det om att Aileen varit otrogen och bla, bla, bla.

Jag lutade mig tillbaka i stolen jag satt i och begrundade vad jag just läst. Inte undra på att Louis var överbeskyddande när det gällde tjejer för Zayns del, dessutom hade jag faktiskt sätt på nyheterna när Zayn och den tjejen gjorde slut, till och med intervjun med Aileen när hon försvarade sig mot ilskna fans, hur kunde jag ha glömt bort det? Det var ju största grejen för ett tag sedan.

När jag kom hem några timmar senare tog jag upp telefonen och gick in på mina kontakter, en lång stund stod jag och stirrade på hans nummer innan jag ringde upp det.

Efter bara två signaler svarade han.

”Hej Audrey!” tjöt han glatt.

”Hej Zayn”, log jag.
”Lyssna jag är jätteledsen för Louis beteende, och för att jag kysste dig om du bara vill vara vänner så förstår jag det fullt ut, du behöver inte be om ursäkt…”,

”Zayn”, avbröt jag. ”vill du träffa mig nu? På Wayne’s Coffe om en halvtimme?”

”Ja!” utbrast han glatt.
”Bra, vi måste prata, jag vet att jag borde ringt tidigare men det är väl okej?” sa jag.

”Självklart.” svarade han och jag kände en värme inombords.

”Då ses vi snart, hejdå.”
”Hejdå.”

Jag lade på luren och lutade mig leende tillbaka mot väggen och kände en tillfredsställelse som jag bara kände omkring Zayn, det var underbart att vara tillbaka hos honom igen.

När jag fick syn på Zayn som kom in genom dörren pirrade det fånigt nog i magen av nervositet.  

”Hej.” log han och satte sig mitt emot mig.

”Hej.” pep jag och log tillbaka.

”Så…”,

”Zayn jag är ledsen, jag överreagerade förut, jag visste inte det om Aileen, och jag förstår nu varför Louis var som han var mot mig, jag hade nog också varit det, och det men kyssen…”,

”Aileen?” avbröt Zayn. Jag nickade.

”Ja, jag läste artikeln.”

”åh… visste du inte om det?”

Jag skakade på huvudet.

”Stör det dig?” frågade jag oroligt. Han log och skakade på huvudet han med.

”Nej, det är helt okej.”

”Bra, som jag sa, det med kyssen…”

Jag lutade mig fram och kysste honom på munnen, han blev allt lite förvånad men sedan kysste han mig försiktigt tillbaka, sedan lutade vi oss tillbaka och log mot varandra, det var helt bra igen.

Aileens perspektiv:

Zayn hade fått en ny flickvän, men det tänkte jag inte tolerera, jag skulle ha honom tillbaka, om jag så behövde röja den tjejen ur vägen på ett mindre trevligt sätt, Zayn var min och hans nya skulle veta att hon levde när jag var klar med henne, jag skulle vara tillsammans med Zayn igen, så var det bara.

Audrey’s perspektiv:

Det hade gått en hela veckor sedan Zayn kysste mig, han hade inte hört av sig så det hade jag inte heller, jag fattade inte att allting kunde gått så fel på bara några sekunder, och att han brydde sig mera om sina fjäskande fans, att han stod där i ett moln av dem medan han såg mig med tårarna rinnande ner för kinderna (liten överdrift men det syntes åtminstone att jag hade gråtit).

”Vill du gå ut och käka idag?” frågade Hanna medan vi satt och renskrev anteckningarna från senaste mötet, jag ryckte på axlarna och vände mig mot henne.

”Jag kan inte, middag med mamma och Peter, plus mina hemska syskon, blä.” suckade jag.

”Åh, kan du inte be Zayn komma med?” frågade Hanna.

”Äh nej, han är förbjuden”, suckade jag.
”Av dig eller din mamma?”

”Mig.”
”Okej, ledsen att jag tog upp honom.”
”Det gör inget.” log jag och fortsatte att knappa på min dator.

Jag ringde på dörren till min mammas lägenhet och snart öppnades den av en ganska lång man med glasögon och mörkt hår.

”Hej, jag heter Peter.” sa han och log under en maffig mustasch.

”Audrey”, pep jag. ”är de andra redan här?”

Peter nickade och släppte in mig, jag tog av mig skorna och satte dem bredvid Dominics och Angelinas.

”Audrey!” utbrast Frances när jag kom in, hon hoppade upp och gav mig en kram, jag kramade henne tillbaka och satte mig sedan bredvid mina systrar som satt ihop tryckta i soffan.

”Hur är han?” viskade jag till Angelina. Hon ryckte på axlarna.

”Lång, läskig.” viskade hon tillbaka. Jag nickade och studerade Peter och mamma som satt tillsammans i andra änden av soffan.
”Så…”, sa Dominic.

”Så…”, sa jag.

”Så…”, sa Frances.

”Så…”, sa Angelina.

Mamma tittade surt på oss och puffade uppfodrande på Peter.

”Så…”, sa han och mamma gav honom en irriterad blick.

Jag och mina systrar är nära vänner, har alltid varit det och vi bråkar knappt, eller när vi var små så var jag och Dominic på varandra hela tiden och hackade men nu är vi alla enade som en stor skara av systrar som älskar och rår om varandra tills dem flyttade delvis säga, men vi är ju tajta fortfarande.

Dominic är tjugo, Angelina är tjugofyra, jag är arton och Frances är nitton, vi alla har delade åsikter om varför mamma och pappa gjorde slut men det pratar vi inte värst mycket om, pappa bor i Texas och varje sommar brukar vi åka tillsammans för att hälsa på honom och hans nya familj.

”Har du träffat någon ny då Audrey?” frågade Dom, och log retsamt.

”Näee.” sa jag sarkastiskt.

”Jodå, du hänger ju ihop med pojkar, din väns bror och hans vänner?” sa mamma.

”Lägg av mamma, det var ju bara för att Hanna bjöd med mig, jag har inte träffat dem mera.”
”Nähä.” sa Dom.

”Säkert.” sa jag surt.

”Men jag såg dig på nyheterna för ett tag sedan, med han Zayn Malik från One Direction.” sa Angie.

”Va?” utbrast jag.

”Japp, jag med.” sa Frances. Alla kollade på mig, det var knäpptyst i rummet.

”Äh…”, började jag.

”Du vet hur enkelt sådana där killar dumpar en, de träffar betydlig läckrare kvinnor än dig varje dag, det ska jag säga och det är väldigt enkelt att bli dumpat om man ser ut som du, inte alls sminkade eller bär mer… hm, lockande kläder, pojkar får ju inget intryck av dig, du ska se att han lämnar dig så passa på att lämna honom först innan han dumpar dig framför folk.” sa mamma och log, som om hon sagt något omtänksamt, jag stirrade på mina händer, att höra sin mamma kalla en ful var inte precis kul, dessutom kändes det faktiskt som om hon hade rätt också.

”Mm”, mumlade jag, egentligen ville jag säga ”damn you bitch” men jag höll inne det, jag höll inne ilskan, sorgen, alla känslorna som skrek på samma gång, istället för att skrika till mamma att hon hade fel gick jag in i badrummet och satte mig på toaletten tårarna försökte komma ut men jag höll dem inne till det kändes som om huvudet skulle sprängas, det var så att jag saknade Zayn, punkt slut.

Nästa dag ringde Zayn och frågade om jag ville följa med honom, Louis, Liam och Niall till parken för att äta glass och ”chilla” som han uttryckte det, vilket jag med glädje sa ja till.
”Då ses vi klockan…”,

”Tolv?” fyllde jag i och jag hörde att han skrattade.

”Ja, tolv, vid fontänen.”
”Kör på det.”

”HEJ!” ropade Zayn när han fick syn på mig. ”Vad fin du är.”

Jag hade faktiskt fixat till mig, men jag hoppades att det inte syntes alldeles för mycket.

”Hej.” sa Louis med ett överlägset leende som jag bara vände mig bort ifrån, och istället hälsade jag på Liam och Niall.

”Så vad hade ni tänkt att vi skulle göra?” frågade jag och log mot killarna, Louis mätte mig med blicken.

”Jag vet inte, vad tycker du? Spana på killar är väl allt du vill inte sant?” flinade han.

”Faktiskt inte”, muttrade jag och vände mig mot Zayn. ”varför håller han på så?” viskade jag till honom.

”Den som viskar den suger!” utbrast Louis och jag vände mig mot honom.

”Vad är ditt problem?” fräste jag.

”Uhh! Lite kaxig?” skrattade Louis.

”Kom igen Lou, sluta.” sa Niall.

”Ja lägg av mannen.” instämde Liam.
”Vadå? Varför försvarar ni henne? Hon är bara en tjej!” utbrast Louis och skrattade hånfullt, då fick jag nog.

”Ja precis! Jag är bara en tjej! Jag ler med det är inte alltid äkta, jag kämpar hårt men får aldrig vad jag förtjänar, jag älskar att bli kallad söt men tror aldrig på det, jag kan bli läst som en öppen bok men gömmer så mycket, jag har inte alltid rätt men avskyr tanken av att ha fel! Jag är bara en tjej.”

Sedan sprang jag därifrån, bakom mig hörde jag Zayn klaga på Louis och sedan hörde jag tunga steg efter mig och Zayns röst som ropade på mig.

”Låt mig vara.” sa jag till honom.

”Audrey vänta jag kan förklara…”,

Jag vände mig om till honom.
”Nej Zayn det kan du inte, du kan inte förklara varför jag blev arg, det kan ingen förutom jag men det har jag ingen lust med! Och jag bryr mig inte varför Louis är så dryg mot mig! Det enda jag vill och bryr mig om är att få vara med dig helt ostört och…”,

Zayn avbröt mig genom att pressa sina läppar mot mina och jag stelnade till, hela världen snurrade men ändå stannade upp på samma gång, det var den underbaraste känslan jag någonsin haft, men ändå drog jag mig ur den.

”Förlåt Zayn jag måste gå.” sa jag och sprang därifrån, tårarna började rinna medan jag sprang. Varför gjorde jag så? Nu hade jag saboterat allting och Zayn kommer aldrig vilja se mig igen! varför, varför, varför?! Jag hatade mig själv så mycket att jag knappt kunde andas, jag sjönk ner bakom en övergiven glasskiosk och började gråta, jag hulkade och snyftade och hoppades att ingen skulle höra mig eftersom jag inte orkade med något medlidande från någon just nu, inte ens från den visaste person jag någonsin möt, det enda jag ville var att komma så långt bort från allting att jag aldrig mer behövde tänka på det, aldrig, aldrig, aldrig någonsin igen.

Zayn’s perspektiv:

Jag stirrade efter Audrey, varför gjorde jag så? Hon blev antagligen rädd eftersom jag var ganska påflugen men... men varför? Jag bankade knytnäven i pannan och svalde. Nu när hon var borta kändes det som ett tomrum i mig, jag ville bara att hon skulle komma tillbaka igen och att hon skulle säga ”Zayn, jag älskar dig” men det var ju så omöjligt det kunde bli nu när jag hade sabbat allt, stött bort henne för evigt, kanske hade Louis rätt hela tiden? Att jag inte skulle äventyra kärleken igen efter Perrie som bokstavligt talat krossade mitt hjärta och fick mig ligga i sängen i flera veckor och deppa, killarna var så stöttande då men nu har de alla, speciellt Louis, blivit lite överbeskyddande mot tjejer som jag blir seriös med, men å andra sidan var det ju Audrey det gällde, hon var speciell, hade något som ingen annan hade, Audrey hade den där saken som jag letat efter så länge, jag saknade till och med henne när hon var bara några minuter bort, jag började gå mot hållet som hon hade sprungit mot medan tunga steg, hjärtat bankade och det hettade i ansiktet, precis då fick jag syn på henne. Hon stod en bit bort och stirrade på mig, just som jag skulle gå fram till henne så överöstes jag av fans, Audrey stirrade på mig, sedan gick hon därifrån.

Jag sträckte fram handen och tryckte på ringklockan. Efter några minuter hade jag hunnit trycka på klockan tio gånger och äntligen öppnade Hanna dörren.

”Hej ni, åtta minuter försent ser jag.” sa hon och tittade på oss med mätande blick.

”Om jag kollar rakt fram och åt vänster så ser jag de skyldiga.” svarade jag och Zayn skrattade tyst.

”Kom in”, sa Hanna och steg åt sidan för att släppa in oss.

”Tackar.” sa Zayn och log strålande mot Hanna som rodnade lite.

”Jag kan inte fatta att du är vän med Zayn Malik.” viskade hon i mitt öra och jag flinade.

”Och jag kan inte fatta att din bror är Orlando Bloom.” viskade jag tillbaka.

Hon skrattade, sedan krokade i arm och gick in i vardagsrummet, där satt Orlando och Johnny.

”Jag trodde bara Orlando skulle komma”, viskade jag i Hannas öra som bara flinade och nöp mig i armen.

”Och? Har du något emot Johnny eller?” viskade hon tillbaka. Jag skakade irriterat på huvudet och kliade mig i huvudet.

”Ska du säga.”

”Ja ska jag säga.”

Vi fnissade och gick sedan till de andra, jag vinkade till mig Zayn som rodnande följde efter mig.

”Hej bror och vän, min vän är här och hon har med sig en vän hon med, du är inte ensam Orlando.” sa Hanna och pekade på oss i tur och ordning medan hon pratade.

”Hej, Zayn.” sa Zayn och nickade mot Orlando och Johnny.

”Orlando, Johnny.” sa Orlando och pekade först på sig själv och sedan på Johnny.

”Hej.” sa Johnny. Zayn sa inget mera utan såg sig obekvämt omkring i lägenheten.

”Sätt er!” utbrast Hanna och gjorde en gest mot de lediga ställena i rummet. Jag nickade och satte mig i en fåtölj, Zayn satte sig på armstödet till den och jag dolde ett leende med handen, jag ville inte att han skulle tro att jag skrattade åt honom, men det var ganska komiskt att tre kända personer var så blyga för varandra.

Hanna satte sig i soffan bredvid Johnny och de började prata om något de hade pratat om innan jag och Zayn hade kommit in och stört dem.

”Så har du inte turné eller något sådant?” frågade jag Zayn och tog upp min mobil från min väska som jag så prydligt hade lagt nedan för mina fötter.

”Tja, vi har ju snart en för nya albumet du vet, men ’Up All Night’ turnéringen är ju redan över”, svarade Zayn kort och kikade över axeln på mig för att kunna se vad jag gjorde på min mobil.

”Vad heter ert nya album?” frågade jag och gick in på google.

”Take Me Home.” svarade Zayn, jag sökte på det och gick sedan in på bilder. Massa bilder på albumet kom upp och jag var tvungen att le.

”Vad söta.” sa jag och bläddrade igenom bilderna.
”Äsch, ja, kanske”, flinade Zayn. Jag skrattade och sparade en av bilderna.
”Min nya bakgrund, jag kanske borde bli ett fan av er.” sa jag retsamt och tittade upp mot Zayn som skrattade tyst.

”Tror du att jag kan sjunga?” frågade jag honom. Han skakade flinande på huvudet.

”Nej, jag tror du är lika tondöv som en fisk”, sa han och drog lite i mitt hår. Jag skakade leendes på huvudet.

”Jag ska bevisa det, I-I-I love you like a love song baby, I-I-I love you like a love song baby and I can’t stop hitting reapt-peat-peat!”

Zayn skrattade och knep ihop munnen.

”Skoja inte om Selena, hon är en gudinna.” sa han och jag skrattade till.

”Vill du höra ett dåligt kändis skämt?” undrade han sedan.
”Ja.” sa jag och flinade.
”Michael Jackson och Britney Spears var på middag, då hörde de ett konstigt ljud, då ska Michael ”Thriller!”

Nästa gång de var på middag hörde de samma ljud igen, då ska Britney.

”Obs I did it again!”  

“Näe vilken uruselt skämt!” utbrast jag samtidigt som vi båda vred oss av skratt för varandras beteende.

”Skojar du? Loui lärde mig det.” skrattade Zayn. Jag insåg först efter att det var Louis han menade eftersom jag inte hade en aning om vad killarna kallade varandra förrän senare.

”Tja jag antar att ni har det trevligt i alla fall, funderat på att flytta ihop?” sa Hanna och log okynnigt.

”Äh lägg av vi är ju bara vänner.” sa jag men till och med då visste jag att vi var mer än det, mycket mera än det och att det faktiskt var något emellan mig och Zayn och det hade det alltid varit, alltid.

På fredagskvällen tog jag en joggingtur, eftersom jag hade unnat mig en maser av skräpmat den här veckan, och godis, och chips, och popcorn…

”Audrey!” ropade någon bakom mig.

Jag vände mig om och fick se den Zayn komma närmare mig, jag stannade för att han skulle kunna hinna ifatt mig.

”Hej Zayni”, flinade jag och han skrattade.

”Redan ett smeknamn, det går ju bra för mig.”

Jag skrattade till och skakade menande på huvudet, han var så söt… med sina fina mörka ögon, och mörka hår…

”Är du okej?” undrade han och drog med fingrarna framför mitt ansikte.

”Öhm… ja”, sa jag och tittade förbryllat på honom, sedan fick jag en idé. ”du, skulle du vilja komma med på middag hos med min kompis och hennes bror? Jag har ingen lust att vara ensam med dem.”

Han tittade förvånat på mig och kliade sig i pannan.

”Okej, visst, när då?” svarade han med ett äkta leende som jag snabbt besvarade.

”På lördag klockan sju prick.” sa jag och han sken upp.

”Gärna! Om det betyder något för dig så gör det för mig, för jag gillar verkligen…”

”DJ MALIK! ZAYN! AY MR ZAYN MALIK!!”

Vi vände oss om och fick se en brunhårig kille komma springandes mot oss.
”Hej på dig med Louis, har du träffat Audrey Jensen?” sa Zayn och gjorde en gest mot mig. Jag log och vinkade till Louis, från One Direction. Såklart.

”Ja, minns henne, drömmer du om Zayn i trikåer? För i så fall så…”,

”Nej, nej det gör jag inte.” avbröt jag och försökte hålla mig för skratt.

”Nähä…”

Louis såg trumpen ut, sedan sken han upp igen och dunkade Zayn i ryggen.
”Så DJ Malik, du kommer på lördag till min och Harrys lägenhet, vi kan ha party.” flinade Louis men Zayn skakade på huvudet.

”Neej, jag ska på middag med Audrey”, sa han. Louis mätte oss med blicken, sedan skrattade han till.

”Vet du vad, det är helt okej, ditt kärleksliv är mitt kärleksliv fast jag skulle aldrig dejta någon så olämplig för vår stjärnglans, jag menar varför slösa bort tiden på något billigt fan som inte ens är värt att se åt…”,

Jag stirrade på Louis, hade han alldeles nyss kallat mig billig? Och ett fan? jag gillade inte ens deras musik (inte för att vara taskig de sjöng jättebra men musikstilen var inte min smak precis)!

Jag vände mig om och gick med raska steg därifrån. Jag hörde Zayn fräsa något åt Louis, sedan hörde jag hans steg bakom mig i gruset.

”Audrey vänta!”

Jag stannade och vände mig om.

”Ja?”

”Är du arg?”
”Nej, inte på dig i alla fall, varför skulle jag det?” svarade jag och suckade.
”Du jag är jätteledsen för Louis beteende, jag vet inte vad han håller på med men jag tror han bara skyddar mig, min förra flickvän krossade mitt hjärta.” suckade Zayn bedrövat och drog handen igenom håret.

”Ta det lugnt Zayn, jag tänker inte krossa ditt hjärta, dessutom vem har sagt att vi ska dejta?” sa jag.

Zayn såg besviken ut för en sekund, sedan skakade han lätt på huvudet.

”Nej det klart…”, mumlade han.
”Då ses vi imorgon, kommer du förbi min lägenhet vid… halv sju?” frågade jag.

Han nickade långsamt, sedan log han och sträckte fram handen.

”Deal.”

Klockan prick halv sju ringde det på dörren hemma hos mig. Jag öppnade dörren och fick se Zayn stå där med ett leende.

Tidigare under dagen hade jag informerat Hanna om att Zayn skulle med, först ogillade hon det, sedan så såg hon det som en chans att para ihop mig med någon så hon godkände det.

”Hej min gentleman, hur mår du?” sa jag och sträckte fram min arm. Han krokade sin i min och log mot mig.

”Bara bra miss Jensen”,

Jag log tillbaka, låste dörren och så gick vi.

Vi tog tunnelbanan men kom ändå försent fem minuter, det var faktiskt Zayns fel han var väldigt slö.

”Tack för att du följer mig.” sa jag till Zayn när vi stod utanför min lägenhet.

”Ingen orsak, jag vill inte att något ska hända dig.” svarade han och log.

”Men varför? Vi känner varandra knappt”, sa jag.

”Och? Jag tycker om dig.” sa han och gav mig en kram. Förvånat kramade jag honom tillbaka.
”Du vet, det är jättegulligt.” sa jag och log. Han log tillbaka, och gick sedan mot hissen.

”Hejdå…”, sa han och vinkade.
”Hejdå…”, mumlade jag och vinkade tillbaka, sedan låste jag upp dörren.

Hela jag var alldeles förvirrad och varm inuti, som om någon hade hoppat studsmatta på min hjärna, Zayn var så gullig, omtänksam, trevlig, snygg…

Mina tankar avbröts av att min mobil ringde.

”Hallå?”

”Hej Audrey! Det är din mamma! Är du fortfarande uppe? Har du blivit en skank som är i baren hela nätterna med pojkar?”

Jag suckade djupt och tvingade mig själv att inte påpeka att det var hon som ringt, inte jag.

”öh… nej mamma, jag var hos en väninna.” svarade jag.

”Jaja, vem då?”
”En flicka från jobbet, Hanna Bloom jättetrevlig, hennes bror och hans vän var med också vi satt och pratade inget mera.” berättade jag snabbt.

”Jaha, vad var det jag sa, pojkar.”

”Mamma jag har ett eget liv nu, lägg av va.” sa jag.

”Det vet jag väl, tänkte bara se hur du mår, dessutom har jag en nyhet till dig”,

”Jaså? Vadå?”

Mamma suckade.

”Alltid så nyfiken, jaja, dina syskon kommer hem till helgen.”
”Och?”
”Anledning till det är att…”,

Jag tog ut ett glas och hällde upp vatten i det medan hon tvekade en stund.

”…jag har träffat en ny.”

Jag satte vattnet i halsen och började hosta som en galning.

”Audrey? Audrey vad håller du på med?”

Jag svalade och hostade tills det gick över.

”Vad kul mamma, men varför kommer Angelina, Frances och Dominic hem för det?” undrade jag.

Alla mina syskon bodde i Australien, Angelina var gift med en tandläkare, Frances studerade på college och Dominic var trummare i ett band som hade blivit ganska känt.

”Jag vill att alla ni ska träffa Peter samtidigt, på nästa söndag, okej?”

”Visst…”

”Bra, då ses vi, hej, hej.”

Mamma lade på och jag pustade ut, vafan hade mamma nu gjort? Skaffat en kille?

Då ringde mobilen igen, suckande tog jag upp den och svarade trött.

”Audrey.”

”Hej detta är Mrs. Stanley.”

Jag stelnade till och var nära att tappa mobilen.

”Äh… hej Mrs. Stanley.” sa jag och kände hur rösten skälvde.

”Du har inte varit i skolan på ett tag, har du slutat utan att säga till? I så fall måste du göra en anmälan.”

Jag var tyst i flera minuter, sanningen gick upp för mig, detta gick inte, jag klarade inte av skolan och arbetet, detta var min chans.
”öh… Ja, hur ska jag göra det?”

Nästa dag på jobbet berättade jag för Hanna att jag hoppat av skolan.

”Va? Du är sjutton tjejen.” utbrast Hanna.

”Arton, snart.” tillade jag.

”Än sen? Vad ska det bli av dig?” klagade hon. Jag skrattade och kramade henne.

”Ta det lugnt, det blir något av mig också vet du, mitt jobb är en början, jag ska ta mig vidare.”

”Om du säger det så”,

”Lovar.” sa jag och lade handen över hjärtat. Hon log.

”Förresten har du lust att komma till mig på lördag? Klockan sju ungefär Orlando kommer.”

”Och?” sa jag och såg undrade på henne, men hon bara flinade, vilket var olycksbådande från henne.

”Nå?”

Jag öppnade munnen, stängde den igen och log.

”Typ, annan mat.” sa jag och gav ifrån mig ett falskt leende.

”Som vadå?” frågade Orlando. Herregud var detta verkligen så intressant att alla behövde titta på mig?

”Tja, jag älskar pizza”, ljög jag.

”Jaså?”

”Ja! Problem?”

”Nej, jag bara vet att du ljuger.”
”Det gör jag visst inte!”

”Säkert.”

”Men lägg av ni behöver faktiskt inte veta allting okej, jag kanske är… vegetarian.” muttrade jag.

”Fy vad du ljuger, du åt ju hamburgare med mig igår!” utbrast Hanna.

”Okej, okej! Jag hatar mat, nöjda nu?”

Alla stirrade på mig.

”Menar du att du har ätstörningar?” frågade Orlando allvarligt.

”Nej då! Jag äter, men jag avskyr det okej, jag har aldrig gillat det, inte ens sådant här.”

Jag gjorde en gest mot brickan.
”Allvarligt?”

Jag nickade.

”Allvarligt.”

De stirrade på mig som om jag hade erkänt att jag kom från Pluto.

”Eh… okej, jag hoppas det går över ungadam, det kan bli farligt.” sa Johnny.

”Sällan, jag mår bra.”

Det var inte helt sant, men ändå.

”Varför avskyr du mat då?” undrade Hanna.

”Gud måste du veta allt.”
”Nej, men jag vill veta”,

”Ha-ha, okej, jag… äh, jag hade två vänner förut… och de typ ja, mat kopplar mig till massa minnen som får mig att, typ, må jättedåligt och jag typ vill kräkas.” försökte jag.

”Räck upp handen om någon förstod det där”, sa Hanna. Ingen rörde sig och jag flinade.

”Resten får ni höra en annan gång, jag måste tyvärr meddela herrskapet att jag måste gå.”

Jag reste mig och log mot de tre som fortfarande satt.

”Okej, vi ses imorgon.” sa Hanna, reste sig och gav mig en kram. Jag kramade henne tillbaka och började gå mot dörren när Johnny reste sig.

”Öh… jag menade det jag sa förut.”

Jag vände mig inte om men nickade, som tecken på att jag hört, sedan skyndade jag ut därifrån.

Det var mörkt ute och jag började känna ett visst obehag av att gå själv på trottoaren med gatlyktorna som enda sällskap.

Jag skyndade på stegen samtidigt som jag såg mig om och gick rakt in i någon.
”Förlåt, förlåt.” sa jag och tittade upp. Det var Zayn. Shit.

”Öhm, hej.” sa han och log.

”Hej! Kul att ses igen”, ljög jag och kände rodnaden komma.

”Hur mår du?” frågade han.

”Bra, bara bra.” svarade jag.
”Helt säkert?”

Jag nickade.

”Så bra, jag hoppades att få träffa dig igen, så har den där människan stött på dig igen?”

”Hur menar du då? som att han har flirtat med mig eller träffat mig?” frågade jag.

”Öh, båda.” svarade han.

”Nej och nej”, log jag.

”Vilken tur.”
”Ja.”

”Vill du ha sällskap?”

”Vilket håll ska du?”
”Beror på, vilket ska du?”

Jag pekade mot hållet han kommit ifrån. Han skrattade och krokade min arm. ”Lustigt, jag med.”

”Så vad hade du tänkt vi skulle göra?” frågade jag när Hanna låste upp sin lägenhetsdörr.

”Tja, jag ville bara visa dig mitt hem”, svarade Hanna och log hemlighetsfullt. Jag himlade mig och log tillbaka, det var någonting mer än att hon ville ”visa mig sin lägenhet”.

Vi gick in och hon beordrade mig att sätta mig i hennes soffa, jag gjorde som hon sa och lade anständigt ena benet över det andra.

Efter fem minuter kom Hanna in, i handen hade hon två glas ena handen och i andra en flaska med vitt vin.

”Flått.” flinade jag och tar emot ett av glasen.
”Jajamänsan.” svarade Hanna och gick tillbaka till köket, när hon kom tillbaka hade hon två glas till med sig.

”Va? Varför fler glas? Får vi gäster?”

”Jag får gäster, du råkar bara vara här”, flinade Hanna, jag rynkade ögonbrynen för att tyda hennes hemlighetsfulla leende.

Precis då ringde det på dörren.

”Oh, de kommer.” utbrast hon, reste sig om öppnade dörren. När jag hörde rösterna i dörren hade jag lust att lösas upp i massvis av molekyler och sväva ut igen det halvöppna fönstret.

”Audrey det här är min bror Orlando och hans vän Johnny, killar det här är min vän Audrey Jensen.”

Jag tittade upp och ser rätt in i ögonen på en av mina största idoler någonsin.

”Hej.” sa Johnny och log, jag log förvirrat tillbaka och irrade sedan med blicken till Orlando som inte kunde sluta flina åt mitt ansiktsuttryck.
”Och vad skrattar du åt?” undrade Hanna och knuffade till sin bror. Han ryckte på axlarna.

”Ditt ansikte.” svarade han och pekade på mig.

”Vadå? Mitt? Ser jag så förfärlig ut?” frågade jag sarkastiskt.
”Nejdå, nejdå, du såg överrumplad ut.”

”Tja, det blev jag, tack för att du berättade för mig att din bror och hans vän skulle komma över, tack, tack Hanna.” sa jag och skakade ut håret över axeln.

”Varsågod.” skrattade Hanna.

”Mer vin någon?” undrade Hanna och höjde den halvt tomma flaskan i luften.

”Jag!” ropade jag och höjde mitt helt tomma glas bredvid Hannas hand med flaskan i högsta hugg.

”Okej…”, sa hon och hällde upp vinet i mitt glas.

”Brudar, eller hur John”, fnös Orlando, jag och Hanna gav honom en nonchalant blick.

”Ursäkta? Sexist?” undrade Hanna.

”Eller hur.” instämde jag.

”Nej, bara kille.”

Vi skrattade, kanske var vi alla lite berusade för skämten vi skrattade ihjäl oss ut hade jag i vanliga fall knappt lett åt, inte ens på jobbet.

”Sjunger du?” frågade Orlando mig när Hanna gick iväg för att hämta lite ”till tugg” som hon uttryckte det.

”Nej.”

Jag skakade generat på huvudet och petade på mitt glas.

”Jaså? Jag kopplar dig av någon anledning till musik.” svarade han.

”Gör du?” undrade jag. Han nickade och strök sig över hakan.

”Mm… du har liksom det utseendet”,

Jag log flirtigt mot honom, och lät håret falla framför ansiktet. Hanna avbröt oss.

”Till tugg?! Någon?!” ropade hon och satte ner en bricka med bröd, ost och oliver. Ingen rörde sig ur fläcken utan tittade förskräckta på saken som stank någon förfärligt.

”Hanna vad i hel…” började jag.

”…vete har du tagit med dig?!” avbröt Orlando. Hanna ryckte sarkastiskt på axlarna och sniffade på osten.

”Mögel.” sa hon som förklaring.

”Ja, vi märkte det.” sa jag.
”Om ni inte vill ha dess då mera till mig, oliver och bröd äter ni väl?”

Alla nickade lydigt och började äta, alla utom mig delvis säga.

”Gillar du inte?” frågade Johnny. Jag skakade blygt på huvudet.
”Neej, jag är inte sugen”, sa jag och rös, oliver fick mig att tänka på min barndom… mina dåvarande vänner… nej, tänk inte på det.

”Nähä, vad gillar du att äta då?” frågade han. Jag fuktade läpparna, vafan skulle jag svara på det?